”Jaha… Så hur träffades ni då?!” – Runars perspektiv – del 2

Ja, ja, ja – missförstå mig rätt från förra inlägget när jag säger lyckorus. Jag tror inte jag var sådär superkär efter vår första lunch, men jag kände verkligen att jag hade träffat någon med hmm – vad är ordet – substans tror jag. Lotta har en egen mening och lallar absolut inte bara med, men älskar att utveckla och förädla tankar och idéer.

Vid brunchen den kommande helgen blev jag milt sagt överraskad. Hon hade en åtsittande klänning (Ja – en av de många!) och under den en rosa BH.  Någonstans mitt emellan de rosa BH banden som visade sig diskret men ack så tydligt, fans ett ansikte med ett stort leende. Det är ungefär det jag minns från brunchen. Kalla mig sexistisk eller även ytlig, men så var det. Sen så sa hon sannolikt roliga saker, men det har jag INGET minne av…

Guess what? Vi är lite olika! Även i ålder.
Guess what? Vi är lite olika! Även i ålder.

Under den kommande tiden intensifierades vårt umgänge. Vi lunchade på Lilla Torg, (Lotta kommer säkert skriva något trams om att jag tåflörtade med henne – vilket inte alls är korrekt. Jag har bara långa ben.) promenerade på Ribban och hade långa telefonsamtal. Känslan av att ”höra ihop” var magisk och vi pratade om allt, även de tunga ämnena kring rädsla, cancer och död var inslag i dialogerna. Vid den här tidpunkten började min pappa bli riktigt dålig, så det var underbart att ha någon nära som jag kunde ventilera och kräka av mig till. Det bästa av allt var känslan av att bli förstådd. Jag är inget vidara bra på att tyckas synd om, vilket Lotta inte heller gjorde. I stället hjälpte hon mig att se vad jag kunde göra och hur jag kunde fokusera på att leva mitt liv, mitt i misären.

Utifrån dåliga erfarenheterfrån tidigare relationer efter skilsmässan, hölls vårt förhållande mycket hemligt, framför allt för mina barn. Det kändes lite som om jag levde två liv. En vecka med vardagsliv med barnen, där allt rullade på som innan, och en vecka med stormande känsloliv och djupa samtal. Mellan de två liven fans det vattentäta skott – eller jag låtsades som om det gjorde det. Barnen hajade nog sannolikt att mitt nyfunna intresse för att hänga med kollegan i Malmö  på kvällarna kanske var något annat…

Men för att ta den där känsliga, delikata frågan: Ålder. Lotta har redan out’at att det finns några år mellan oss. Om det hade varit åt andra hållet hade det resulterat i ryggdunk och ”höh höh höh!” från kompisarna. Dessutom, utifrån samhällets SOP (Standard Operating Procedure) ska jag som nyskild man med försenad 40-årskris/analkande 50-årskris gå ut och träffa en söt 30-åring. Om du inte har fått med dig varför jag inte tyckte det var ett bra alternativ – återkoppla hit.

Till att börja med var åldern även en elefant i rummet för oss. Eller kanske var den inte det så mycket för oss själva som för andra, vilket ledde till att vi inte var riktigt modiga nog att säga ”fuck it – vi kör” direkt. I stället fegade vi oss in i nån sorts ”vi_behöver_inte_prata_om_det _for _vi_har_det_så_mysigt_nu” tillvaro. Efter relativt kort tid insåg vi båda att det inte var någon hållbar lösning och att vi förtjänade ett mer seriöst förhållningssätt. Så vi satte oss ner och pratade om elefanten.

Vi började med att konstatera det uppenbara faktum att det finns en åldersskilnad och att det var något vi båda kände viss rädsla inför.  Ju mer vi pratade om det, desto mer insåg vi att det var något som låg i huvudet på oss och att det egentligen, för vår egen del, var en relativt liten grej här och nu. Samtidigt insåg vi att det hade en potential för att bli större utmaning ju äldre vi blir och när kropperna åldras.

För min del var det ett mycket enkelt. Under senaste året hade jag präglats kraftigt av det som var i färd med att hända med min pappa. (Som sagt – återkommer i annat inlägg där.) Jag avgudade verkligen pappa och vill verkligen att det ska komma något gott ut av misären han fick uppleva på slutet. Pappa levde för sin pension. DÅ skulle han och Mamma göra alla dom sakerna som dom inte ”hunnit” med innan. Det blev inte så, eftersom han fick mindre än 6 månader som tidigpensionär. En tung del i hans sista år i livet var bitterheten och smärtan att inte få leva ut det livet han hade sparat och planerat för med Mamma. Lärdomen jag har med mig från det är att verkligen fylla dagarna med liv snarare än att fylla livet med dagar. Jag hade bestämt mig för att maxa livet och inte skjuta på saker till framtiden i onödan. För allt jag vet kan jag gå framför en buss i morgon eller få nån av dom där djävliga sjukdomarna. Nää du! Leva nu är min melodi.

Med det som grund landade vi i en mycket pragmatisk verklighet där vi egentligen hade två val: At avsluta och gå vidare vart till sitt innan saker blev ”allvarliga” på riktigt, eller att omfamna nuet och njuta det goda som var så länge det varar och ta problemen när de dyker upp. Jag var nog mer mogen i att fatta det beslutet än Lotta.

Lammracks är en återkommande favorit!
Lammracks är en återkommande favorit! Här med tryffelrisotto, men annars gör vi en Marokkansk variant med pita, humus, muskatnöt och harissa som är guddomlig! Se till att bli bjuden på den nån dag! (Eller så kanske receptet kommer här sen…)

Hon lade 10-dagarsplaner, och konstaterade att det var ramen för trygghet under den första tiden. Det var lite ”bumpy ride” där under första tiden, men eftersom vi pratade, skämtde och tog oss tid, arbetade vi oss snabbt in i något som kändes tryggt och bra. Vi konstaterade att vi faktiskt hade det himla roligt och utvecklande tillsammans och att vi hade enbart skrapat i ytan på hur bra det kunde bli. Samtidigt erkände vi att det, då som nu, var omöjligt att säga säkert vad framtiden för med sig. Efter en kort överläggning tyckte vi nog båda att det att avsluta en bra grund därför att det potentiellt kunde bli mindre bra i framtiden verkade som komplett vansinne. Efter det, kan jag inte dra mig till minnes att ålder har varit varken samtalsämne eller ett problem. Möjligen med undantag av när vi gör våra fantastiska lammracks.

Då kan det komma vissa gliringar om lammkött…

Så varför lägger jag tid på vår åldersskilnad?

Behöver jag rättferdiga eller försvara oss? Har jag fortfarande hang-up’s? Näää – svaret är väl heller att genom den den processen vi hade kom vi båda till en del insikter. Blant annat att vi är många som är går runt och är rädda. För allt möjligt egentligen. För att ingen ska tycka om oss, att vi ska bli genomskådade på jobbet, att vi ska bli sjuka, att våra barn inte ska ”lyckas” – allt möjligt som vi kan oroa oss för.

Grejen är att rädslan begränser oss mer än den tillför. Om rädslan för vad andra skulle tycka hade förlamat oss för sisådär två år sedan, så hade vi lagt av då. De av er som hängt med oss på Facebook har sett toppen av isberget av vad vi då hade gått miste om. Jag hade till exempel inte sjungit mig genom frukost- och morgonritualerna med improvisert dialog till Evert Taubes Fritiof Och Carmencita och skrattat så tårarna flödat. (Det kommer en post på DET också – lovar).

En del av det här med det Tredje Livet är att vi förhoppningsvis har fått med oss insikter och erfarenheter så vi kan leva pragmatiskt och inte låta våra rädslor spela så himla stor roll längre. Oftast är rädsla och oro något som vi förstorar upp innan vi står mitt i smeten. När vi väl är där, fixar vi det. Ett av våra mål med bloggen är att inspirera att våga vara lite mera crazy och leva mera. Känslan i det jag vill förmedla hittar ni i en gammal klassiker: AC-DCs groovy blues låt ”Ride on”. Sårbar och naken, men samtidig med ett fett finger till världen. Jag älskar den. Och Lotta.

Facebooktwitterlinkedinmail

5 thoughts on “”Jaha… Så hur träffades ni då?!” – Runars perspektiv – del 2

  1. Vadå ålder, Lotta är väl 37 och du 49…eller har jag missat något? Hon är definitivt snygg och fräsch som en 30 åring, hur gör hon? Du Runar är en stilig herre!

    1. Näää Nina – du har fått det lite om bakfoten. Enligt Lottas dotter är hon mer som en tonåring – med för stor plånbok…

    1. *rodnar* Tack Dan – att just DU säger det betyder en hel del för mig. Ser fram mot att du kommer hem så vi kan sammanstråla med dig och frun!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *