Att begränsa sig själv genom jämförelse

En resa i min personliga utveckling

Pappa och jag på fördäck på Tamara - Sannolikt någon stans på Bästkusten
Tidig segling -84 eller -85 med Pappa på fördäcket på Tamara. Gubben då nästan 10 år yngre än jag nu…

När jag var 10 år köpte mina föräldrar familjens första båt. Hon införskaffades för att testa om vi gillade båtlivet. Det gjorde vi och efter att första säsongen var i hamn, (Duh – kunde inte låta bli!) använde vi Tamara som referens för hur vi ville ha nästa båten. Efter 6 år hissades skrovet till With Pleasure av lastbilen hemma på uppfarten utanför mitt föräldrahem. Sen gick Pappa och jag igång med det mödosamma jobbet med att bygga. Jag minns fortfarande känslan av att kika ner i det enorma tomma skrovet innan vi började fylla det med väldoftande teak och prylar. Jag älskade With Pleasure! Jag lärde mig hantera båt på riktigt och hittade kärleken till segling i den båten. Hon skapade också en plattform för min livslånga nära relation med Pappa. Det jag lärde mig där formade grunden till livslångt intresse för alla olika former för segling, Jag har seglat jolle och kölbåt, windsurfat, och seglat katamaran, både på semester- och tävlingsseglat både själv, och senare med mina barn.

Formula 18 segling med sonen
Formula 18 segling med sonen

När jag mycket senare i livet flyttade till Skåne kom jag i kontakt med ett gäng Goa gubbar som grabbseglade med utgångspunkt i Öresund. Vi brukade segla en långhelg på våren och en på hösten och det var långsegling som gällde. Tyskland, Danmark, Anholt eller Göteborg. Ju längre desto bättre. Till att börja med njöt jag helgerna med grabbarna. Vid den här perioden i livet läste jag igen vid Universitetet och hade av naturliga skäl därför mycket stor del av hus- och hemarbetet. Det var ett praktiskt sätt att dela upp tillvaron, men konsekvensen blev att jag sällan hade någon egen tid alls. Grabbseglingarna blev därför ett sorts andhål från vardagen, där jag fick koppla av och enbart oroa mig för mig själv – vilket var underbart. Sen var det även skönt att tugga lite och få vara just så tuffa som vi killar kan vara när våra fruar inte är närvarande några dagar.

Mina killkompisar var och är med objektiva mått mätt framgångsrika herrar, med riktigt bra jobb i ledande positioner och med välordnad ekonomi. Dom är sociala och trevliga, med lagom stora egon, fel och brister som alla oss andra. Efter ett tag kom den smygande, känslan av att vara komplett misslyckad jämfört med vännerna. Det var dock inget som de kunde rå för, utan hela grejen satt i mitt huvud. Jag kan se det nu. Då visste jag inte alls vad det var. Å ena sidan så kände jag mig väl så smart som dom, fast å andra sidan hade jag inte mycket att visa upp. f Jag hade lämnat skolan och börjat  jobba på IKEA för att lära mig grunden hos möbelgiganten. De som känner IKEA vet att det verkligen innebär från grunden.

Gradvis började jag att jämföra mig mer och mer med kompisarna och deras ”vällyckade liv”, och det var sällan till min fördel.

Egentligen var det helt absurd eftersom jag ombord var lika mycket värd som dom andra. Faktiskt så om vi hade jämfört tid i båt och erfarenhet av segling, vilket trots allt var det i sysslade med, så hade jag nog sannolikt mer erfarnehet än de övriga tillsammans, med undantag av skepparen som ägde båten.  Min familj och jag umgicks en hel del med vissa av grabbarna och deras familjer privat, och då kunde jag hantera känslan, men ombord blev det för intensivt. I början drog jag mig nog undan, men blev tystare än vanligt. På en segling till Tyskland blev jag sjuk och fick ta färja och lifta hem.

Där och då kändes det som en stor lättnad att åka i väg själv och att avsluta i förtid utan att någon egentligen hade grund att ifrågasätta varför.

Efter ett tag började jag dra mig undan seglingarna helt och hållet. Jag visst inte riktigt varför då, men tanken på seglingarna fick mig att må illa. Jag hittade på ursäkter, och var egentligen själaglad när barnens kvalseglingar i Optimist krockade med grabbseglingarna. Det gav mig giltig frånvaro som inte kunde ifrågasättas, samtidigt som jag kunde upprätthålla bilden av mig som ”seglaren” och den uppoffrande pappan. Efter ett tag började jag undra själv om jag helt enkelt hade tappat suget på segling. Vid den här tidpunkten förmådde jag inte att fråga mig själv om varför det kändes som det gjorde riktigt på djupet. I stället rationaliserade jag och tänkte att det berodde på formen för segling. Att distanssegling, där målet var att segla så långt som möjligt T/R på tre dagar kanske inte riktigt var min grej.

I mitt rätta element. Till rors på fejande undanvind i vågor utanför Själlands Räv
I mitt rätta element. Till rors på fejande undanvind i vågor utanför Själlands Räv

Hösten 2011 blev jag träffad av ett tåg. Eller i alla fall kändes det så. Pappa blev sjuk i cancer och skulle dö. Livet hann i kapp mig med eksplosjonsartad kraft och det small till rejält. På något sätt blev prylar, saker och status så oändligt oviktigt. Jag fick tid att och tvingades i den här situationen att utvärdera mitt liv och prioriteringar. Det gjorde tidvis jäkligt ont, samtidigt som det fantes någon sorts tröst och försoning i att inse att jag hade makt att ändra på saker.

 

Insikten att jag i stor grad hade levt och satt min värdering av mig själv utifrån andras mått och skalor, samtidigt som jag hade jämfört mig med det ”bästa” sammantaget från mitt umgänge var befriande. I den insikten låg också lösningen: Att ta ledarskap över mig själv och acceptera mig själv, mina val och mina möjligheter. Coldplay’s – Fix you fångade mycket av den melankolska optimismen jag ändå kände vid den här tiden, och att komma ut med grabbarna och segla igen blev ett sätt för mig att utmana mig själv och mina egna (van)föreställningar.

Numera älskar jag att segla igen, och jag är uppriktigt ledsen att jag missade vårens grabbsegling – men nu är hösten snart här!

Facebooktwitterlinkedinmail

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *