Bröst, kropp och ångest – en manns perspektiv

Jag är jättestolt av Lotta och hur hon pratar om och skriver om sin bröstcancer. I veckan fick jag lite feedback kring bloggen från en bekant. Det började lite försiktigt, men eftersom jag känner till hennes historia så visste jag åt vilket håll samtalet kom till at vrida.

Jag vågar inte visa mig för någon naken längre – suck. Har aldrig skämts förr. Men nu känns det som om jag alltid kommer o leva ensam…

Där började det. Med ett ledsent messenger chat och en sträng av ledsna emoj’s (Du vet- smiley’s som inte nödvändigtvis ler). Hon hade läst Lottas inlägg om upplevelsen i väntrummet och känt igen sig. Hon hade också varit genom turerna med bröstcancer och fått opererat bort en bit av ena bröstet. Och den egna identiteten. Nu satt hon hemma, ensam, ledsen och kände sig ful, missbildad medan hon ifrågasatte om någon någonsin skulle tycka om henne och hennes kropp.

Fast egentligen började det lång innan dess för min del. Sannolikt började det med att min pappa fick dödsbeskedet av sina läkare hösten 2011. (Jag har lovat at jag ska skriva om min pappa och det kommer jag göra – han var en fantastisk människa. Men jag behöver lite tid.) Sen tog tanken fart när jag träffade Lotta och fick åka sidvagn i hennes bröstcancerresa efter att hon blivit färdigbehandlat och frisk. Under tiden har vi pratat mycket om bröst. Och om mannligt och kvinnligt, samt våra olika sätt att se och tänka. Utifrån dessa samtalen har därför temat för det här inlägget växt fram sedan innan bloggen blev till.

Ett par riktiga kvinnobröst
Ett par riktiga kvinnobröst – inte alls svåra att tycka om. Och definitivt inte hela bilden! Och nej – jag har inte snikfotat Lotta.

Från mitt perspektiv som man med en far som jag älskade enormt död i cancer – i en cancer där det egenligen aldrig fanns något hopp om liv, så känns bröstcancer ”lindrigt”. Jag sätter det inom situationstecken för att visa på att det såklart är ett pragmatiskt sätt att se det på. Vilket är lätt för mig som inte drabbats direkt själv. Jag VET vilken dödsångest det framkallar för dom som haft sjukdomen, så det är inget försök på att förminska, utan snarare ett försök på att använda logik på något som inte är logiskt. Om man väljer en logisk tillvägagångssätt kan man vid hjälp av statistik se att dödligheten vid bröstcancer numera är relativt låg. Samtidigt är det många kvinnor som inte riktigt läker. Psykiskt. Och det är ju här det blir intressant, eftersom det är här vi kan hjälpas åt.

Är män helt enkelt mer pragmatiska?

Givetvis kan jag inte annat än att tala för mig själv i den här frågan och jag är medveten om att andra tänker olika, men för mig är det helt absurd att knyta hela sin identitet till en kroppsdel. I November 2014 hittade vi en knuta i Lottas opererade bröst. Det visade sig sen att endast vara en ofarlig ärrbildning, men den försatte oss i några dygns panik och desperation. En av hennes farhågor under tiden fram tills hon fick utrett var hur jag skulle kunne älska henne om dom var tvungen att plocka bort hela bröstet.

För mig var hela frågeställningen en icke-fråga. Som man och med de erfarenheter jag har nu,  så resonerar jag såhär, särskilt efter att ha gjort mitt allt vad beträffar fortplantning och så:

Om jag skulle få testikelcancer och lösningen var att operera bort en av familjejuvelerna, eller båda för den sakens skull, så hade det varit helt OK om bonussidan var att jag fick leva.

För mig är det lika med övriga perifera kroppsdelar. Jag har försökt, men jag klarar inte av att sätta mig in i varför kvinnor och kvinnors bröst är så speciella. Att ett reducerad eller borttaget bröst är en daglig påminnelse om er den hemska sjukdomen kan jag förstå, men kopplingen till värde och rätt att älskas, näää det köper jag inte. Det hela verkar vara upphängt i ett jättemissförstånd att vi män älskar bara brösten och att man inte förtjänar kärlek och respekt om man har ett bröst som ser annorlunda ut än det andra. (Vilket de ändå gör från naturens sida.) Jag skulle vilje säga att det är ju det som är själva grejen. Tänk va tråkigt det hade sett ut om alla bröst sätt identiska ut?! Och visst – vi män kan ha större eller mindre grad av bröstfetichism, men för de flesta av oss är det lite som julklappar när man var liten – den barnsliga nyfikenheten att få avtäcka härligheten är en större grej än vad som finns i paketet.

Onaturligt och rätt så ointressant om du frågar de flesta män.
Jag vägrar att gå med på myten om att kvinnor lägger sig under kniven enbart för ”mäns skuld”. Heads up killar – och tjejer. Såhär ser inte riktiga bröst ut – tack och lov!

Jag hörde om en kvinna som blev indignerad för att hon inte fick opererat om båda brösten efter hennes sjukdom. Läkaren föreslog i stället att man skulle göra det nyopererade bröstet och implantatet ”lite hängigt” för att matcha det friska. Kvinnan fick spel. Men läkaren har ju rätt! I stället för att idealisera något konstlat och onaturligt som porr”stjärnan” på fotot här i artikeln behöver vi män vara tydliga i att visa våra kvinnor att vi uppskattar dom för hur dom är – hela paketet – och inte enbart utifrån ett påträngt utseende fixerat paradigm.

Sen tror jag att det är lätt för er kvinnor att ta på någon sorts offerkofta och objektifiera er och lägga ansvar för egen utseendefixering på mannen och ”könsmaktstrukturerna”, men DET kommer bli temat för ett helt annat inlägg.

Med risken att jag trampar runt som en elefant i en porslinsaffär här – jag är nyfiken på era kommentarer, framför allt från mina manliga bröder, kring temat. Låt därför gärna kommentarsfältet hetta till!

 

 

Facebooktwitterlinkedinmail

7 thoughts on “Bröst, kropp och ångest – en manns perspektiv

  1. Jäklar vilket svårt ämne du tar upp, Runar Oerhört känsligt ämne: Kvinnors bröst. Personligen har jag aldrig varit bröstfixerad. Inte som hormonstinn tonåring och inte heller som patinerad äldre man. Däremot vet jag att många andra män är det. Men som jag förstår det så försöker du ta upp frågan ur en kvinnas perspektiv. Tufft och modigt av dig. En fråga som alltid far omkring i mitt huvud och jag aldrig får något svar på det är om ”kvinnans attribut” (när det gäller utseende) är till för att i första hand att attrahera män eller om det handlar om att ”konkurera” ut andra kvinnor. Jag har försökt att ventilera den frågan med en del kvinnor. Svaret jag oftast får är att de gör det i första hand för sin egen skull. Vet inte om mina funderingar och de svaren jag fått skapat en större mysticism och därmed stärkt min attraktion för kvinnor. Det är jättebra att du belyser den här frågan och framför allt låter oss män ta del av den. Jag tror att det finns mycket för oss att lära.

    1. Micke, bra du som patinerad herre tar upp dialogen. Givetvis är hela problemställningen olik både för män och kvinnor, men även inom könen beroende på en hel del faktorer. Vad jag önskar med artikeln är att belysa mitt syn och att presentera ett alternativt sätt att tänka kring kvinnor, bröst och könsstereotypen av män.

  2. Jag tror problemet med bröstförstoring grundar sig i att det är norm att inte vara nöjd… med något. Lön, jobb, partner, kropp, bil, antalet semestrar, kön mm, det man har duger aldrig!

    1. Att vara nöjd är en rätt charmig tillvaro Micke – säger jag som numera är rätt så nöjd. Artikeln var inte i utgångspunkten menad som ett flammande inlägg i en debatt om silikonbröst eller inte – även om bilden kanske signaliserade det. Jag önskade egentligen mer att nyansera bilden av hur jag om man ser på bröst (pun intended). Å ena sidan kan jag gå igång på bröst, men å andra sidan så är dom på inget sätt avgörande för nån ting som helst – minst av allt som värdemätare.

  3. Runar o Lotta,, ni är guld värda. Fick en helt ny syn på mitt ”halva bröst”.
    Känslan när man en fredagskväll efter jobb kommer hem glad över att det är helg efter en intensiv vecka på jobb o får ett brev på posten med orden, ”Du är välkommen på återbesök hos bröstmottagningen för nya bilder,, mm,, Ta med nära anhörig” Vad gör man en fredagskväll när alla läkare ej har telefontid o kan ge en svar? Den helgen var en pina, många frågor o tankar,,, Ska jag dö?
    På tisdagen åker jag dit o tar nya bilder, på mitt vänstra bröst,, får vänta i väntrummet,, kommer en syster ut o säger att dom ska göra biopsi,, visste inte ens vad det var. Dom gjorde 6 st vävnadsprov. Jag körde o jobbade igen o ventilerade med min arbetskamrat <3 som alltid finns för mig.
    Jag var rädd och kände mig så ensam på jorden fast jag har en massa folk runt omkring mig.
    Veckan efter var jag på ytterligare ett besök med biopsi och fick träffa 2 kvinnliga läkare som skulle göra operationen. Jättehärliga läkare som fick en att må bra i allt stök.
    1 månad senare låg jag på operationsbordet och dom tog 289g av mitt vänstra bröst och en körtel i armhålan "portvakten". en upplevelse att ligga på sjukhus o bli opererad, första gången i mitt liv, 44 år :).
    Fick åka hem dagen efter och sjukskriven 4-6 veckor. Panik,,, jag gick till jobb igen efter 10 dagar och då kändes allt så skönt. få va bland människor man trivdes med och få prata av sig om alla funderingar o tankar.
    Sedan läkte såret ihop för fort och dom fick klippa upp en bit o sätta dränage, vilket jag gick med i 9 veckor o omläggning varannan dag. Vilken pärs. I juli månad var det tid för 25 strålbehandlingar. Det var en speciell upplevelse. mådde bra ända fram tills dag 22 då allt skinn i armhålan åkte av när jag duschade,, aj aj aj. sved duktigt. men tiden läker alla sår.
    Och än en gång,,, Runar o Lotta,, Ni är bäst :). // en glad o frisk köksa

    1. Tina, tack för att du delar din historia här. Vi kommer återkomma till känslan kring detta senare. Lotta har sagt att hon gärna vill skriva av sig i en del två kring väntrummet, men de dröjer lite. På senare tiden har vi varit lite väl mörka och dystra, så nu är det dags att hitta på lite galenskap igen snart. Tack för att du följer oss!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *