Vilken fantastisk vacker klänning du har!

Säger hon och drar samtidigt sin svarta t-shirt längre ner över de svarta byxorna. Hon är vacker, har fantastiska ögon, ett smittande skratt och den mest kvinnliga kropp man kan tänka sig. Bara lite större än det tråkiga ”normalidealet”. Men hon är svart. Svart, svart, svart – förutom den svart och vita schalen. Jag trodde inte vi skulle vara så fina, säger hon. Och det hugger till i min mage. En känsla av igenkänning, av att vilja vara fin, men inte riktigt kunna. Inte unna sig. Att vilja dölja istället för att framhäva.

Jag har levt där. I många år. Det är en ödsligt plats. Att inte känna sig tillräckligt vacker. Att inte ”hålla måttet” och passa in. Det är länge sedan nu. Går inte att se utanpå mig. Men igenkänning är omedelbar. Att klä bort sig istället för att klä upp sig. Att se sig i spegeln och inte tycka om.

Vi går ut och äter. Samtalet flyter lätt. Det är vi. Runar och jag, hans före detta kurskamrat och hennes man. Vi dricker vin, talar om livet. Jag känner att jag tycker väldigt mycket om henne. Så där som man gör med vissa människor direkt. Hela hon är glitter – på insidan. Men det avspeglas inte på utsidan.

Någonstans mitt inne i samtalet hör jag plötsligt mig själv säga – du är inte riktigt nöjd med hur du ser ut? Ska vi gå ut och handla kläder i morgon?  Det blir början till en fantastisk diskussion om kvinnor och kroppar. Men bäst av allt är att hon nappar på erbjudandet. Vi förstår varandra!

Jag vaknar dagen efter och känner mig lite orolig. Hon kände sig väl inte tvingad? För säkerhets skull slänger jag iväg ett sms. Vill du fortfarande handla? Hon är på, så klockan 11.30 lördagen den 9.de februari i år hoppar hon in i min bil och vi far till Emporia i Malmö.

Jag har gjort det förut. Hjälpt vänner som absolut inte ”kan hitta någonting att ha på sig” att känna sig vackra, att hitta en stil. Men med Anna-Karin är det första gången jag provar med någon jag inte känner. Fast det känns ju som vi känner varandra…på ett annat sätt

12016583_964598333583386_961570631_nDet finns inga jeans som passar mig, är det första hon deklarerar när vi börjar vår turné. Ja, aj vi får väl se tänker jag och småler inombords. Och från första stund har vi roligt. Vi skrattar. Och vi hittar kläder. Massor av kläder. Vackra kläder, som framhäver hennes fina timglasformade figur.

Inga mönster säger hon, för att strax därefter komma ut med jätteleende ur provhytten i en stormönstrad kjol. Jag klär bäst i svart säger hon och handlar en gräsgrön och en orange klänning. I Desigual-butiken löper hon amok och jag förstår henne! Och till slut köper vi naturligtivs jeans. Jättesnygga jeans i en vanlig konfektionsstorlek på Flash. Och en kappa, en underbart vacker kappa som det aldrig går att gömma sig i.

Vi skiljs åt först vid 18-tiden och då är hon fullastad med påsar.

Helgen efter får jag ett sms:

”Inspirerad av förra lördagen…idag sex toppar till på Desigual…om du bara anar vad du satte igång. Jag är så tacksam.”

Jag gråter lite. Av glädje

tredje livet acceptera kropp
Shopping var’e häääär! Anna-Karin efter en liten(!) sväng på Desigual.

Ja, vad är det jag sätter igång. Någon jag handlade med sa, du ser kvinnan i mig. Det vackra. Och det är kanske så enkelt och så sorgligt, att efter ett långt liv där jag tränat på att se det fula hos mig själv, ser jag det vackra hos andra. Det låter banalt, men alla har vi något och de flesta mycket, som är vackert. Som går att lyfta fram. Det har inte med storlek, ålder, hudfärg eller något annat oväsentligt att göra. Det har att göra med om vi vågar vara i våra kroppar med stolthet och glädje.

Jag  inte naiv, långt ifrån: Man kan inte ändra självkänsla med konsumtion, men jag har sett något hända när vi varit ute. Men, det ska inte jag beskriva utan här får Anna-Karin kommentera själv:

Fantastiskt skrivet Lotta:)) precis så! Nu blev jag gråtig…av glädje att du såg något hos mig som jag inte såg. Och vågade påpeka det fast vi inte kände varandra…men ändå så gjorde vi det på något sätt. Att läsa din beskrivning är starkt. Den process du satte igång sitter i ännu, jag kommer på mig själv att plocka åt mig det svarta ur min garderob, men så poppar Lotta upp inom mig och jag byter något eller lägger till något med färg. Du har flera blivande ”kunder” bland mina vänner… Stor bamsekram!

Anna-Karin

 

 

Facebooktwitterlinkedinmail

18 thoughts on “Den inre kvinnan

  1. Ja Anna-Karin jag vet precis hur det känns. Euforiskt! För mig finns det ett liv före och ett liv efter skinnjackan. 44 år, hästmamma, överviktig, grå, fleece, och så den grå koftan inte att förglömma! Det var jag innan den där dagen i januari då Lotta väckte kvinnan i mig till liv. Jag fick byta ut min vindtäta, marinblå Helly Hansen jacka mot en SKINNPAJ! Nä nä nä! Där går gränsen! Det är inte jag, inte ALLS min stil ! Jag ser ju ut som en mc-brud! Tack, men nej tack!
    Fråga mig inte hur det gick till men jag kom hem med den där skinnjackan i alla fall och detta blev startskottet, eller ON-knappen. Jag vill påstå att hela mitt liv förändrades från och med skinnjackan. Jag fick syn på mig själv och min kvinnlighet, jag började våga synas, jag började njuta av att vara fin. Jag gick ner i vikt, jag kände mig levande. Jag blomstrade! Det blev fler shoppingrundor tillsammans. Färgglatt och ibland lite wild and crazy. Många är de plagg som du kommit med som jag har sagt NEJ detta går inte!!! Och fem minuter senare ligger det i en liten påse till mig. Tänk att jag vågade! Du fick mig att våga. Och gör det fortfarande sådär 8 år senare.Tack Lotta för att du hjälpte mig att hitta skönheten i att vara jag. Och du! Snart dags för höstgarderoben! 🙂 Är du redo?

    1. Marianne, som vi har skrattat år den där skinnjackan. Du skulle inte ens prova den! Och nu är du en av de mest ”blomstrande kvinnor” jag känner, med en fantastiskt stil som är helt din egen. Jag älskar att handla kläder med dig (ja, det mesta annat också faktiskt) för du har en i grunden så positiv livssyns. Nu syns den utanpå också!

  2. Det finns en anledning till att jag gillar att se på Trinny och Susanna. De träffar inte alltid rätt med klädvalen, men de ser kvinnorna och jag tror faktiskt att det sår ett frö hos dem som är med i programmet. Härligt att det landade rätt, Lotta och Anna-Karin, sånt här kan ju vara känsligt. Det handlar liksom inte bara om smak????

    1. Katarina,
      jag älskar och Trinny och Susanna och ibland bara kliar det i mig att få jobba mer med detta. Det där med smak är intressant. Vad är god smak? Jag tror det viktiga är att man känner sig vacker i det man har på sig. Då äger man rummet!

    1. Maria, jag vet inte var du finns och jag skulle otroligt gärna hjälpa dig. Och vet du vad, du behöver inte en triss vinst. Det ska INTE behöva kosta en massa pengar. Det är lätt att säga när man inte behöver snåla, men jag blandar friskt: dyrt, billigt, postorder, HM, second hand och FIIIINA butiken.
      Vet du vad – Du kan börja försiktigt med att köpa dig en riktigt färgglad schal – den som du ALDRIG brukar köpa och se vad som händer?
      Lycka till!

      1. Bra tips med färgglada schalen! Den kan jag kanske prova en dag. Eller varför inte imorgon?

        Ang dyra kläder så vill jag bara berätta att Lotta har shoppat loss med mig på hästavdelningen på Ullared. No limits!

        1. Stina, här och nu. Idag eller möjligtvis i morgon. En stor vacker schal med alla möjliga färger, som du kan ha till allt.
          Ullared…det är helt sant. Jag har ett lila ridbyxor, som alltid väcker uppmärksamhet, inköpta i denna metropol för minst 200 kronor…

      2. Tack Lotta! Egentligen är det inte färgen som är problemet. Jag kan ha chockrosa eller kolsvart, sjalar älskar jag! Det är nog snarare att jag lätt går upp i vikt och klär mig mer och mer i ”Oj den här passade ju, då köper jag den”-stilen. Stort löst och mjukt. Känner mig inte alltid så kvinnligt klädd. Dessutom jobb som kräver praktisk oöm klädsel. Så när jag väl ska klä upp mig har jag inte mkt att välja på och om jag ibland köper nåt uppklätt så används det så sällan….
        Oj vad jag önskar att jag kunde ha byxdress! (Räknas onepiece i grå velour? 😉 )
        Ramlade in på er blogg via en delning på Facebook så ni behöver inte fundera på om ni känner mig, det gör ni inte. Men jag gillar ert sätt att skriva och beskriva! Så snart känner jag iaf er ????
        Hälsningar Maria i Landskrona

        1. Maria, ledsen att det har tagit så lång tid att svara. Nu får du å andra sidan direktsändning från Kroatien. Du är SÅ representativ för hur många kvinnor tänker. Jag tror, är nästan säker, på att det finns månda kläder som både passar dig och framhäver din figur! är du säker på att du inte kan ha byxdress? Och NEJ, one piece, räknas inte ;).
          Lotta

  3. Först och främst fachineras jag ännu en gång av ditt skrivspråk som är så målande! Du får igång min fantasi och bilder uppstår, jag ser er shoppingtur i min hjärna och jag ler. Tänker också hur viktigt det är att vi ser varandra, sträcker ut en hand och hur enkelt det egentligen är att göra någon glad.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *