Den sista seglatsen med Pappa

Det tredje livet är mer än en egotrip. Vi kommer in i en fas och ålder där våra nära börjar falla från. Plötsligen är det vi som ska hålla rodret med fast hand och som förväntas ha svaren. Det är vi som sätter exemplen och värderingarna. Jag miste min älskade Pappa för tidigt, vid 65 års ålder 2014. Resan med Pappa och hans cancer har präglat mig och det livet jag försöker leva.

I mitten av Maj 2013 skrev jag såhär på Facebook.

Destination Norway… Head spinning like crazy. Since 1982, I’ve been sailing thousands of nautical miles with my father – yeah – mom as well.  This weekend my son and I are helping dad moving the boat to its final port. The idea of my dad ever needing my help or needing anybodys help for that matter was, up until Cancer hit him, totally absurd to me.
This weekend we will sail but it will not be the same. Dad won’t be at the helm and I won’t be bouncing like a ball between winches and trim-lines in search for the extra ,5 knot of boat speed.
Even if I’m happy to do this with them, an always joyful chapter of my life is coming to an end and I can’t feel anything but great grief. Yours are som terrible big shoes to fill Captain!

Pappa hade varit sjuk i drygt ett och ett halvt år. Det var i och för sig dryga året längre än vi hade förväntat baserat på vad hans läkare hade indikerat, men det var svårt att hitta nån glädje i det. Han var sjuk, deprimerad och totalt desillutionerad. Den trygga goda ”Besse” som vi kände dog till viss grad redan med cancerbeskedet.

Lärjungen
Lärjungen

Seglingen var förfärlig. Faktiskt helt vidrig. Det blåste knappt så vi gick det mesta av de fyra timmarna för motor. En ren transportetapp. En transportetapp mot döden. Pappa var sliten den här dagen. Han stod till rors och låtsades som han styrde. Men det gjorde han inte, han lutade sig bara mot den skinnklädde ratten och försökte ge sken av att han fixade det. I verkligheten var det autopiloten som styrde. Alla såg det men ingen sa något. Innerst inne tror jag vi alla önskade att vi bara skulle komma fram och komma i land.

Jag trodde inte jag skulle se pappa i båten igen efter det. Det gjorde ont, för trots att det endast var en minimalt utdrag av den tiden vi har tilbringat i på havet  tillsammans, så hade det fastnat som ett sista minne av pappa i båten – trots att jag inte hade fotograferat honom. Jag fick känslan av att pappa inte var sådär vansinnigt förtjust i fotograferas efter att han blev sjuk. Jag tyckte även det var obehagligt att fota honom.

Ryck upp dig och le mot kameran nu, så jag kan få ta några foton så vi kan minnas dig när du är borta!

Nää – det funkade inget vidare. Så jag lät bli att ta en enda bild. Samtidigt växte det fram en frustrasion hos mig över råd jag fick av olika personer som ville mig väl i processen. Ju mer jag tänkte över det, desto mer insåg jag att inte alla råden kom utifrån insikt i vad jag stod mitt uppe i, utan kanske väl så mycket rädsla för att själv hamna i en liknande situation. ”Åk upp till Pappa och skapa minnen nu!” var återkommande. Men det funkar inte så med en kär människa som är döende i cancer. Minnerna finns där förhoppningsvis innan, eller i alla fall gjorde det det hos oss. Det här sista var mer en ren utdragen transportsträcka där jag upplevde att han försökte hålla optimismen uppe för oss, och vi var rädda för att ventilera vår oro med honom för att sänka honom mera. Så vi pratade inte så mycket om cancer.

När jag har åkt skidor med barnen har jag brukat säga att vi åkerinte  ”sista åket”, utifrån en tro att det är lätt att bli övermodig och oförsiktig, så saker händer som inte är bra på det där sista åket. Med den sista transportseglingen hade jag verkligen fått mitt ”sista åk”. Jag förbannade den sista seglingen och svor stilla åt att jag lyssnat åt råden jag fått. Sonen och jag borde transporterat båten själva och sparat oss alla detta vidriga sista minne…

I Augusti vandrade jag i de norska fjällen ensam i en vecka. Jag gick olika toppturer och njöt av stillheten och tystnaden. På väg hem till Skåne stannade jag förbi Mamma och Pappa ett par dagar. Den dagen jag skulle köra hem blåste det fint. Det var sent i Augusti och luften var sådär klar och skarp och man kunde känna att hösten var på väg även om sommarvärmen hängde kvar  liiiiite till. Jag försökte få med Pappa ut på fjorden, men han vägrade. Var för trött och hade inget riktig ork svarade han. Jag tjatade lite, men la ner när jag insåg att han skulle ändra sig. Så jag stack ut själv. Det var en fantastisk dag och känslan av att jag verkligen bemästrade den 13 meter, 10.000kg tunga båten helt själv, var magisk. Samtidig var jag arg. Och ledsen. Och förtvivlad. Jag skrek, svor, grät åt det orättvisa i att min fantastiska pappa, som jobbat så hårt för att få gjöra just detta när han gick i pension inte skulle få uppleva det. Det var inte rättvist!

Jag hade bestämt mig. Han skulle ut. Jag ringde honom – inte för att fråga, utan för att beordra. ”Kom ned på brygga om 20 minuter så plockar jag upp dig!” sa jag.  Han sa han inte orkade, men jag ignorerade honom. ”Om 20 är jag där och plockar dig!” sa jag envist. Han började med en förklaring, men jag hörde aldrig vad han sa. Jag hade lagt på för länge sedan. Jag visste att skulle komma.

20 minuter senare backade jag båten intill bryggan. Pappa stod där. Liten och svag. Denna starka man som i min värld alltid kunnat ”allt”. Det blåste från bryggan, vinden hade ökat lite och jag hade storseglet uppe, så båten kasade lite från sida till sida när jag backade in. Mamma var också på bryggan. Hon skrek ut sina oro över vad jag sysslade med, men samtidigt tror jag hon var väldigt stolt över mig där och då.

”Hoppa!” skrek jag till Pappa då båten var ca en meter från bryggan. Jag fattade grepp om hans späda underarm och ryckte honom ombord i båten med en kraft jag inte visste jag hade. ”Ja?! Tror du det her er ett äldreboende?!” sa jag ”Ställ dig till rors – det är din båt!” Och pappa tog rodret, precis som alla de där gångerna sedan jag var 11 år och vi köpte första båten. Jag vet inte om han forsökte a la Autopiloten segla – det var hursomhelst ingen idé för jag hade plockat säkringen innan han kom ombord.

”Vart ska vi?” sa han. ”Vi ska segla en sväng!” sa jag medan jag rullade ut förseglet och trimmade båten lite aggressivt så den verkligen behövde att styras. Pappa verkade inte ha något emot det. Han hade min bylsiga hoodie på sig. Trots värmen frös han. Det var i grunden rätt fint. Tröjan maskerade i viss grad hur tunn han hade blivit.

Vi pratade väldigt lite, men ändå så kommunicerade vi massor. Det fanns inget behov att prata om att detta var sista turen. Båda visste det. och jag tror Mamma där inne på bryggan visste det också. Därför lät hon mig genomföra den. I den här stunden tror jag ”vaktskiftet” skedde. Mästaren hade lämnat över till Lärjungen som hade blivit ny Mästare.

Skippern
Sista seglatsen med Pappa.

Det var nästan som att ha min gamla goa Pappa ombord. Så jag bestämde mig för att strunta i hans känslor och vara egoistisk och göra saker för min skull. Det här var den Pappa jag ville minnas, så jag plockade fram kameran och fotade vilt från alla möjliga vinklar. Jag tog många foton.

När jag sitter här på en båt i Kroatien och skriver detta, inser jag att om jag inte gjorde det tidigare, så fick bildserien på Pappa mig verkligen att inse värdet av att leva nu – medan tid finns. Hans blick på många av fotona jag tog, visade en man som hade byggt upp sitt liv kring devisen att efterrätten kommer sist. Och han hade planerat en rejäl efterrätt. Det var bara det att cancern kom i vägen. På fotona ser han resignerad ut. Förutom på några där den där lugna, trygga goda blicken skiner genom – och han är Mästaren och jag fortfarande bara Lärjungen. Den bilden bär jag med mig.

Facebooktwitterlinkedinmail

8 thoughts on “Den sista seglatsen med Pappa

  1. Det finns bara ett ord för denna berättelse, Runar, och det är: MÄSTERVERK. Det finns så många dimensioner i denna berättelse att den går att läsa om och om igen. Här får vi uppleva en kaskad av mänsklighet. Stora tankar, små tankar, ilska, kärlek, funderingar men i slutet på historien en stor portion värdighet, övertygelse och stolthet. ”Mästaren och lärjungen” borde finnas som litteratur för närstående som har en dödssjuk person i sin närhet. Speciellt för oss män som generellt sett har det mycket svårare att tampas med livets mest känslosamma frågor. För mig personligen var det fantastiskt att läsa eftersom min pappa försvann ur mitt liv när jag var 6 år. Så när du beskrev din barndom med din far så fick jag lära mig: ”Jaha, det är så livet kan vara när man har en närvarande och bra pappa”. Än en gång tack för din fina förmåga att förmedla livets alla färger från din egen Runar-palett.

  2. Jag blev nog så berörd av din historia att jag måste kommentera en gång till. Den här gången tänker jag på symboliken i din historia. Jag tänker då på segling. Med reservation för min okunnighet kring segling : Livet är ju en seglats. Man ställs inför en problematik som ibland kräver snabba och okonventionella lösningar. Man måste helt enkelt vara förberedd på det oförberedda. Trots alla förberedelser så har man ingen beredskap när man utsätts för känslostormar. Jag tror heller inte att man kan eller ska ha det. Det viktigaste är ju att virvelvindar och stormar i ens egen själ och hjärta måste få härja ordentligt. Allltså att släppa på trycket ordentligt. Det beskriver du så fint när du på din ensamseglats ventilerar all din sorg, ilska och uppgivenhet. Jag tror att tack vare att du släppte ut alla dina sorgkantade känslor så hittade du fram till Den sista seglatsen med pappa. Din bearbetning ledde fram till ett beundransvärt avslut. Du är en fantastisk människa, Runar…………..och grattis Lotta till en man som kan navigera både i Adriatiska havet och i sin egen mänskliga ocean.

    1. Hej Micke, som vanligt svarar du väldigt vackert och personligt om det vi skriver på vår blogg. Jag tänkte att jag svarar på det du skrev till Runar för texten berörde mig också. Jag har hört den flera gånger, i delar, men det här var första gången som Runar fick ord på alla känslorna och fick ihop ”historien”. Kanske har det behövs tid, kanske var det i närvaron av vår segling. men det som har varit mycket sorg och splittrade känslor har nu fogats ihop till en mäktig historia.
      När jag skriver detta sitter vi i sittbrunnen mitt inne i Hvar stad och dricker ett glas vin efter dagens seglats…som inte blir den sista.
      Kram från Lotta

  3. Tack, Lotta. Att kunna få ihop ord till en berättelse som berör är en svår och många gånger smärtsam historia. Men att bli berörd på det sättet som Runars berättelse förmedlar tillhör väl bland de finaste sakerna som människor kan ge varandra. Njut av gott vin och varandra. Kram.

  4. Tack kära ni för underbar rörande feedback båda här och på Facebook. Det här inlägget var svårt att skriva. Jag ville skriva det med så mycket kärlek till Pappa som han förtjänar, samtidigt som jag vill öppna för något jag tänker skriva om sen – att vi inte går under när någon vi älskar dör. Vi kanske till och med blir starkare.
    Seglatsen med pappa är, utöver sista dygnet på sjukhuset sista ordentliga minnet jag har av honom – trots att han levde i 3/4 år efter detta. Under den tiden var han mest sjuk…
    Hälsningar från Kroatien – R

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *