Mitt möte med flyktningekrisen.

En helt vanlig torsdag. Jag skulle och segla klubbsegling med vännarna på Carmen. På väg ut ur Malmö var det kö – som vanligt, så jag tog en ”lur ny väg” via oljehamnen och Spillepengen. Det gick bra, till det inte gjorde det längre och jag stod helt fast. Så jag gjorde vad människor i 2015 gör när dom har tråkigt och inte kan göra något annat – Facebook. I mitt flöde dök det upp en kommentar från Tina  Rudin Kaikkonen  (som är en duracellkanin och social superstjärna jag imponeras av – dagligen. Googla henne så fattar du varför.) i gruppen Refugees Welcome Malmö, som fångade mitt intresse. Så jag anslöt till gruppen för att se mera.

När jag parkerade bilen för att sticka till havs kollade jag fejan en sista gång. Då låg det ett meddelande om att man sökte chauförer som kunde vara med i en kolon som skulle åka från Malmö till Göteborg,  så snart som möjligt.

Seglingen gick risigt, est för att jag hade huvudet på helt andra ställen än fördäcket, tamparna och manövrarna jag var ansvarig för. Tankarna rasade i huvudet. Vad hade jag nu gett mig in på. Att backa ur var inget alternativ. Men var det här så smart? Spelar det någon roll att frakta fyra pers mellan Malmö och Göteborg? Dom är ju redan i Sverige – trygga. Eller?  Ensam med fyra flyktningar i en bil. Dessutom, jag kom säkert att bli trött på vägen hem… Vad om dom är lortiga efter lång tid på flykt och min bil blev nerskräpad? Det var vekligen högt och lågt i huvudet. Allt i en enda sabla röra. Några tankar berättigade och halvrationella, andra skamliga och sprungen ur ren rädsla för det okända.

Killarna var trötta. Dom tre i baksätete gjorde det bästa dom kunde av det begränsade utrymmet. Med hjälp av kuddarna jag hade slängt med i bilen innan jag drog i väg hemifrån, lyckades dom hitta ställningar så komfortabla att dom sov innan vi passerade Entré och lämnade Malmö bakom oss.

He was killed in Syria – mein bruder? Brother? Yes my brother was killed. Two years younger than me.

Killen i framsätet – jag fick aldrig hans namn, insisterade ett tag på att hålla mig med sällskap. Han verkade tycka att det var rätt sak att göra eftersom jag ställde up för honom. Jag insisterade på att hans skulle sova och mellan Helsingborg och Ängelholm tog sömnen honom, men vi hann prata en del på halvtaskig engelska innan det. Han ville vet hur man bäst tog sig in i Norge. Och om det var lätt att få jobb där. Han frågade mycket om jobb. Jag insåg snabbt att jag inte var rätt person att fråga om asylfrågor- Jag förklarade för honom att han inte borde förlita sig på allt han hörde av alla som ”visste” utan försöka vänta med alla frågorna till han fick träffa någon med officiellt ansvar och myndighet som visste säkert.

Vi körde vidare, omsluten av kompakt mörker och tystnaden som endast revs upp av snarkning från baksätet.

”Undvik polisen och det officiella Sverige till varje pris” var instruktionen jag hade fått innan jag lämnade Malmö. Killarna ville vidare till Norge 0ch målet var att komma dit som förstaland.

Undervägs ringde jag min mamma och berättade vad som var på gång. Hon ställde sig lite ambivalent inför nyheten. Dels tror jag hon var stolt över att jag engagerade mig, men hela hennes röst darrade av oro. När jag berättade att killarna ville till Norge blev hon förmanade som mammor blir och berättade för mig att polisen gjort uttalande om om att dom som försöker hjälpa flyktningar in i Norge vill bli åtalade för människosmuggling. ”Så du skal vel ikke kjöre dem over grensa håper jeg…” sa hon – väl medvetande om att OM jag hade bestämt mig för att göra det var det inget hon kunde göra för att påverka det beslutet.

Jag tänkte en hel del i bilen på väg hem. På vad jag nyss varit med om och om hur jag ska hantera upplevelsen. Jag visste att jag ville skriva om det, vilket jag gjorde redan där jag satt på Malmö C. Om man lägger ond vilja till så skulle man kunna anklaga mig för att profilera min egen ”godhet” genom andras tragedi. Det vore i så fall rätt patetiskt. Jag gjorde i en liten skitsak och det finns massor med människor som är DJUPT engagerad i detta nu som förtjänar enorma eloger för sina insatser.

Nej – skälet till att jag skriver om det här och på Facebook är snarare det at jag är rätt så alldaglig – lite som dig faktiskt. Vi har våra rädslor och begränsningar, men också vår integritet och styrka som sällan sätts på prov. OM jag med mitt agerande kan få dig att fundera på vad DU kan göra – kort eller långsiktigt för att bidra till den här situationen – ja då har jag åstadkommit något.

Vi kan sitta på kammaren och önska att det inte fanns flyktningar och att dom åtminstone inte kom hit, men nu gör dom det – de finns här NU, och det kommer inte ändras oavsett hur mycket vi önskar att världen så annorlunda ut. Jag erkänner att jag är minnst lika förvirrad som alla andra i den här frågan. Visst – det finns ett större sammanhang och bakgrund för att det har blivit som det blivit. Nationellt kommer vi som individer ha svårt att direkt påverka detta för 2018, men konkret, här och nu så finns det sätt att hjälpa. För mig blev att gå handfast in även ett sätt att klargöra för mig själv vad jag faktiskt tycker och vart jag står. Jag vet inte om jag fullt ut har landat än. Jag har i alla fall inte alla svaren. Trots detta är min starka uppmaning till dig – fundera på vad och hur du kan bidra och vad du kan göra kort- så väl som långsiktigt.

Vi utgår ju från Malmö och för de som vill engagera sig akut finns det en Facebook grupp som heter Refugees Welcome Malmö och det lär finnas liknande på andra städer. Dessutom har Malmö Stad sammanstält en bra lista över initiativ båda kort och långsiktigt.

 

Redigerad:

Det här inlägget publicerade jag – sedan tog jag bort det efter råd och hänvisningar från vänner efter att polisen publiserade meddelande om att detta var lika med människosmuggling – nu visade det sig att det var inkorrekt. Jag har tänkt en del på det och bestämt mig för att publicera igen. Att göra det här var viktigt för mig för att klargöra för mig vart jag står. Om något så har det gett mig bättre insikt i hur komplex frågan är och hur mycket som ”är fel” just nu. Se i övrigt kommentarerna för förtydligande.

Facebooktwitterlinkedinmail

4 thoughts on “Mitt möte med flyktningekrisen.

  1. Självklart har du helt rätt Anders. Och samtidigt helt åt helsike fel. Det är det som är det problematiska här. Det finns ingen enskild ”sanning” eller bästa lösning, utan hela problemt är som ett kaleidoskop där ”lösningen” i stor grad beror på vilken del av problemet du kikar på.
    Från mitt perspektiv är dock det läskigaste i hela det här hur vi nu håller på att bygga upp ”dom goda” och ”dom onda”, där retoriken är stenhårt svart eller vit. För sisådär ett halvår sedan startade jag några debatter på Facebook där jag efterlyste den större bilden. Jag var tydlig med att jag anser att det är vår förbannade plikt som människor att hjälpa folk i nöd, samtidigt som jag saknade en vision hur vi skulle hantera ökad belastning på flera samhällsystem som redan i dag är på knäna. Resultat – jag fick på käften så det dög och gavs tillmälen som står rätt så långt från där jag står.
    En av konsekvenserna av det är att jag har blivit rädd. Rädd för vad som håller på att hända runt mig, men ändå räddare för hur varje uttalande man gör används som klisterlapp för att placera mig i ett fack.
    Som person är jag rätt så extrovert och skapar mig en uppfattning om vad jag tycker genom dialog med andra. Jag kanske inte ens tycker det jag tyckte för 30 min sedan, därför att det var en tanke som sedan bemöttes av bättre argument så jag fick justera. Dagens debattklima gör det livsfarligt eftersom vi inte är ute efter lösningar utan mer att sätta folk i fack.

  2. Hei Runar! Takk for et reflerktert innlegg. Jeg er ikke enig med deg i alt, og synes du skal stille deg endel flere spørsmål men ellers er det fint å lese om noen som prøver å se ”det store bildet”. Jeg har fulgt debatten i Sverige i lang tid, og blitt helt sjokkert over hvordan politisk korrekthet og arroganse har forsøkt å kvele en debatt som burde ha flytt fritt – for å finne de gode løsnignene! Istedet har forsøket på å kvele debatten i Sverige gitt dere SD….. Dessverre er det slik nå at det samme er i ferd med å skje i Norge. Vi har tidligere hatt en friere debatt her enn i Sverige, men det er dessverre iferd med å snu. Prøver ma å stille noen spørsmål for å få et klarere bildet, eller man søker mer fakta og man ytrer dette, blir man angrepet med stygge personangrep.
    Historien din åpner også mange spørsmål som man bør stille seg:
    – Er det virkelig riktig av en organisasjon å ytre at man skal unngå myndighetene? Dette høres ut som lyssky virksomhet, som jeg absolutt ikke ville tolerert fra en humanistisk organiasjons
    – Hvorfor ville de til Norge? Som en annen sier her, hvis du rømmer fra krig og vold er det vel beskyttelse fra dette du er ute etter? Det er det vi har asylinstituttet for. En viktig sak å tenke på at hvis man hjelper mennesker som helt klart ikke rømmer fra krig og vold men kanskje fra arbeidsledighet og fattigdom, vil man utestenge ett menneske som virkelig trenger beskyttelse fa krigens farer.
    Synes det er vanskelig å få ett overblikk over situasjonen nå, og når man leser mer og mer blir man mer og usikker på hva som egentlig skjer. Media har sin egen agenda og spiller på menneskers følelser for å selge aviser. Men det vi trenger mest i dag er fakta og sannhet!

  3. Hei igjen!
    Jeg kan komme med fakta som ikke har fått så stor oppmerksomhet i media. Ifølge International Organization for Migration var i begynnelsen av september drøyt 380 000 mennesker ankommet Europa med båt over Middelhavet. Av disse var ca 94 000 syrere. Dernest afghanere 32 400. Resterende var fra Afrika. I media får man inntrykk av at det er syrere som flykter fra krig. Dette er altså ikke den største gruppen. Alle har selvsagt sin historie, men det viser at det er viktig å registrere alle for å være sikker på at man bruker asylinstituttet til det som er hensikten, å beskytte mennesker fra krig og vold.

    1. Ellen! Takk for engasjerte kommentarer. Det du tar opp er jo egentlig det jeg önsker å belyse. Situasjonen er veldig uorversiktlig med mange innfallsvinkler og agendaer. Jeg tror ikke det her er noe som vi löser gjennom å veie allt på en godt/ondt vekt, men jeg håper vi kan klare å knuse en del fordommer gjennom å sette oss in i hva som skjer. Det kan hende att en del av de som flyr Syria ikke lengre flyr fra akutt nöd. De flyr kanskje fra overfyllte flyktningeleire i Libanon eller Tyrkia. Egentlig spiller ikke det så stor rolle for hvordan vi må agere mennskelig når de först er her synes jeg. Samtidig er det politikernes ansvar og sette rettningslinjer for hvordan vi skal hjelpe de som kanskje i störst grad behöver det – på plass eller gjennomm å ta dem hit. Jeg tror vi er i ferd med å låse oss i ett god/dårlig handling perspektiv i stedet for å legge kraft på hvordan vi får det her till å fungere. Hva skal till for å få folk i arbeid? Hvilke ekstraordinere tilltak behöver iverksettes for å få byggd flere boliger etc etc.

      En fotnote om gutta jeg kjörte: INGEN av dem spurte om bidrag, boligstötte, trygd eller annet. Derimot ville de vite hvordan de kunne komme i jobb så de kunne skape seg verdige liv. Kanskje noe å tenke på når man snakker luksusflyktninger.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *