Del 1

Ja, tyvärr det var ju cancer, säger doktorn. Han heter Kris i efternamn. Det minns jag, eftersom både jag och sköterskan skrattade nervöst när jag bokade tiden. Doktor Kris ska undersöka knutan i ditt bröst, liksom.

Men nu skrattar ingen. Inte jag, inte min syster och inte min exman, som följt med mig till undersökningen.

Istället blir allt stilla, oändligt stilla och i nästa ögonblick tar hjärnan in informationen. Cancer! Boooom, en glasvägg faller ner 10 centimeter från min näsa.

Jag minns den omslutande, uppslukande känslan av att vara i ett tomrum. De andra skulle gå ut från det här förbannade mottagningsrummet med en god aning om hur deras liv skulle se ut i morgon. Men inte jag. Finns det ett i morgon? Och hur fan ser det i så fall ut när man har bröstcancer??

Jag hade anat det. Knutan kändes inte som de jag hade haft tidigare. Jag hade upptäckt den själv. Ni vet, den där overkliga känslan, men vänta är där inte en knuta i mitt bröst? Släppa, andas, känna igen, den är där, fast jag inte vill.

Att få tid för undersökning på vårdcentralen gick snabbt och därifrån blev det direkt tur till mammografi och punktion.

– Är det ingenting så får du ett brev hem, säger sköterskan glatt. Och varje dag i en vecka springer jag till brevlådan…men inget brev kommer.

Hon ringer när jag sitter i ett möte. – Doktor Kris vill träffa dig och jag ska boka en tid. Där och då öppnar sig golvet. Och sjukvårdens brister blir tydliga.

-Men han skulle ju skriva om det inte var något, säger jag förvirrat. Du ringer till mig för att jag har cancer. Hon stammar, vet ingenting, är bara satt till att boka tiden och jag vill döda henne – den okända rösten i telefonen. Jag får tid hos doktorn dagen efter.

-Kommer jag att dö, minns jag att jag frågade? Och den sakliga doktorn säger ja, men inte av detta. Cancern ser liten ut, jag har kommit tidigt.

-Vad händer nu, gråter jag? Och är i efterhand glad att ingen berättar det, utan får ett besked om att nu måste först knutan plockas ut och jag kommer att bli kallad till sjukhuset i Malmö.

Ångest

Det är under den här tiden jag utvecklar två starka ångestar, som förföljer mig än idag.

Den ena handlar om brev med Region Skånes logga på. Under en lång period, ska jag med svettdrypande händer och bultande hjärta, slita upp kuvert från Region Skåne som kallar mig till platser, undersökningar, provtagningar, operation, strålningar och samtal som jag inte vill gå på!

Den andra kommer jag till senare

Alla är vänliga. Inget vet något. De arbetar i vården och alla vill bota min cancer. Men jag vill inte ha den, inte kännas vid, inte vara med.

Jag är nyskild, bor ensam, har ett krävande arbete, en ledsen fd man, en arg och besviken dotter. Jag har inte tid, lust, ork, mod att vara sjuk. Men tänk, det skiter cancern i…

Och allt är en evig väntan, på tider, på provsvar, på operationstid. Ett stort inferno samtidigt som livet står stilla.

Det är maj 2013 och för att härda ut skriver jag och dricker rödvin.

I ”stormens öga” formas en sömnlös natt.

Pappa fyller 80 år. Jag har precis fått min diagnos o tänker att han ser piggare ut än jag.
Pappa fyller 80 år. Jag har precis fått min diagnos o tänker att han ser piggare ut än jag.
Jag står i stormens öga
 I det innersta av infernot
 Utanför virvlar det
 Förbi, förbi virvlar livet
 Med förödande kraft
 Härinne är det stilla
 Lugnet före stormen
 Härinne är det ensamt
 Och ändå allt så stilla
 Stå stilla, stå stilla
 Men allt jag vill är springa
 Hur springer man från stormen
 Från allt som flyger i den
 Från lösryckta delar
 Jag hukar mig i vinden
 Jag måste möta stormen
 Det stora raseriet
 Jag litar ej på livet
 Men än är allt så stilla

tbc…

Facebooktwitterlinkedinmail

2 thoughts on “I väntrummet

  1. Hej Lotta,
    jag vet som sagt precis hur detta är. Denna glasbubbla där du befinner dig. Ensam och utan möjlighet att springa. Ändå försöker man. Springa, fly, jaga bort alla fruktansvärda känslor av hopplöshet och ångest. Man försöker ta emot styrkekramar, hejarop, andras tårar och hopp, men de kommer inte riktigt igenom den där glasbubblan. Jag springer fortfarande. Försöker fly, men glasbubblan är där och jag bankar på den där förbannade bubblan som verkar vara gjord av pansarglas. Men ibland ser jag en spricka och då föds hopp. Hopp om att man en dag är ute ur den och kan stanna upp, andas, känna glädje och frid igen ….och sluta springa. Kram på dig från mig/ Pernilla

    1. Pernilla, precis så – man blir avskärmad från världen utan att riktigt kunna förklara hur man känner sig. Trots all vänlighet och omtanke från andra . Det har tagit mig två år att kunna formulera mig…jag var också fruktansvärt arg, speciellt på de som tyckte att jag hade haft tur=lite cancer. Det ska jag skriva mer om i nästa inlägg.
      När kommer man ut ur bubblan. För mig gick det successivt, med lite bakslag (de kommer fortfarande) då och då.
      En liten stund här och där. Livet börjar knacka på igen i all sin vardaglighet och plötsligt har man glömt en stund!
      Det går inte en dag utan att jag tänker på det på något sätt – men det fyller inte längre min dag (och natt). Och nu är tankarna oftast utan ångest.
      Det får ta tid!
      Kram du modiga, som vågar kommentera!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *