Om att ångra sina val

Bridge over trouble water - eller till det tredje livet.
Bridge over trouble water – eller till det tredje livet.

Det var första maj helgen 2013. Jag hade skilt mig på våren året innan. Efter en intensiv period med husrenovering under alla dygnets lediga timmar, var mitt och barnens nya hem något så när klart. Ja, förutom ett badrum då. Eller två. Pappa var fortfarande döende i cancer, men klamrade sig fast i livet trots att läkarna trott att han skullevara borta till påsk det året. Jag var helt slutkörd, båda fysisk och psykisk. Jag behövde komma bort och vara själv med mig själv ett tag. Utan telefon, utan nån som pratade med mig, eller synen av måsten och hantverksprojekt.

Packning på!Så jag valde att gå tillbaka till basic och sökte mig ut i naturen. Eftersom jag senare den sommaren, hade ambition att bestiga berg i Norge, brydde jag mig inte om att packa lätt. Jag skulle träna, men även ”plåga mig själv” med en tung ryggsäck, möjligen för att förkropsliga den smärtan jag kände på insidan – inte vet jag – grundkursen i psykologi var inte så djup att kopplingarna där är helt klara. 😉

Jag ville gå hyfsat enkelt och endast i begränsat grad behöva läsa karta, så valet föll på en del av Skåneleden – närmre bestämt sträckan från Simrishamn upp mot Kivik. Eftersom ”alla” skåningar vurmar för Stenshuvud tänkte jag gå dit, smälla upp mitt tält och sedan vandra hem dagen efter.

Äppelodling naturen tredje livet
Äppelodling norr om Simrishamn

Bilen parkerades vid campingplatsen strax norr om Simrishamn, kängorna spändes och säcken slets upp på ryggen och sen bar det i väg. Leden är helt underbar och går i havsbrynet, över åkrar, golfbanor(!) och genom blommande äppelodlingar. Jag strosade i bra tempo med den relativt tunga säcken och gick snabbt in i ”marsch mode” med 50:10 – gå 50 – vila 10. Fast jag var nog lite ringrostig. Allt  eftersom jag gick kopplade jag av mer och mer, plockade fram kameran och tog mig tid att njuta. På en stenhäll strax norr om Baskemölle, plockade jag fram termosen med kaffe och en macka. Det var sannolikt det bästa kaffet jag någonsin druckit!

Fiskare frid tredje livet
Fiskare söder om Baskemölla

Desto längre jag vandrade, ju mer energi kände jag att jag fick. Pulsen sjönk och stressen lämnade långsamt kroppen. När jag närmade mig Stenshuvud var fälten fulla av orkidéer, och jag tog mig lite extra tid att fotografera och njuta av systemkamerans möjligheter i det fina eftermiddagsljuset.

Orchidée tredje livet
Nej!! Ingen Orkidée men en helt vanlig svensk Backsippa. Det kryllade av dom.

Jag kom efter ett tag fram till Stenshuvud – denna vackra kulle på Österlen. Efter den obligatoriska ”toppturen” med StenshuvudSelfie’, så gick jag tillbaka ner i skogen, satte upp mitt tält, åt min middag och somnade rätt så snabbt till ljudet av vinden som svepte i de stora träden runt omkring mig.

 

Stenshuvud selfie tredje livet
Let me take a StenshuvudSelfie!

Morgonen efter vaknade jag till fåglarna som sjöng och vinden som viskade i trädens knapriga löv. Solen stod redan högt och sken in genom en springa i tältöppningen. När jag kikade ut var hela undervegetationen täckt av vitsippor, medan träderna precis hade exploderat i ljust vårgrönt. Det var så vackert att jag trodde jag skulle svimma! Jag satte mig på en stubbe med min morgongröt och resterna av mitt halvjumna kaffe och tog in intrycken och njöt – även av kaffet. Sen var det dags att packa ihop  och vandra söderut mot bilen igen.

Vitsippor över allt. Tredje livet
Vitsippor överallt! Min morgonvy från tältet.

Efter ett tag kom jag till ett ställe jag inte riktigt kände igen. Direkt kändes det absurd – jag kände mig faktiskt lite dum och en kort sekund funderade jag på om jag skulle plocka fram kartan ur säcken. Å andra sidan – jag vandrade ju på en markerad led där jag hade gått åt andra hållet dagen innan! Så jag gjorde som de flesta människor sannolikt gjort – jag vände 180 grader för att ändra perspektiv. Jag kände igen mig direkt, tog mig för pannan och svor lite åt mig själv för att jag inte haft koll.

När jag vandrade vidare, fortsatte jag att tänka på vad som precis hänt. Jag insåg att vad jag nyss upplevt var rätt så symptomatiskt för hur jag, och sannolikt rätt så många andra, lever våra liv.

Vi ångar på med livets alla måsten och förpliktelser mot våra mål för att nå våra ambitioner. Sen inträffar det något och vi tvingas stanna upp. I det ögonblicket känner vi kanske inte igen oss, eller så inser vi att vi har hamnat någon stans där vi inte hade för avsikt att vara. Den naturligaste reaktionen blir då att vi måste vända om och kolla vår egen historia. Väl där – med blicket fast i backspegeln kan vi oftast se vart på vägen det gick snett och det är lätt att börja döma – både oss själva, våra val och vårt agerande. Vi ”skulle” ha valt en annan utbildning, gift oss med barndomskärleken, åkt utomlands, tagit det där jobbet, väntat med att skaffa barn, skaffat barn tidigare, skilt oss i tid, flyttat, sparat mera pengar, varit mer närvarande för våran familj, etc, etc.

Problemet med detta är att det förutsätter en sits där allt annat är lika. Där vi inte har utvecklats och lärt oss saker eller påverkats av människor vi umgåts med under tiden.


IMG_0794
Och så är det självklart inte! Vi lär oss och gör nya erfarenheter precis hela tiden. Det innebär att vi aldrig har samma grund att fatta beslut ifrån när vi ”borde” fattat dom som när vi senare i livet kikar tillbaka på våra val. Det kan synes självklart och lite banalt, men för mig blev den här upplevelsen och den efterföljande reflektionen en uppvakning till insikten att det inte finns någon mening i att ångra mina beslut och mitt agerande. Så länge jag gör så gott jag kan och tänker genom besluten – här och nu – så är vånda över gamla beslut ångest helt i onödan.

Med minnerna av fina österlen i bakhuvudet fokuserar jag framåt och i nuet – eftersom det är här jag kan påverka.

Facebooktwitterlinkedinmail

7 thoughts on “Om att ångra sina val

  1. Underbar plats du valde! Mitt eget ”tredje liv” tillbringas mycket där eftersom min kärlek råkar bo i S-hamn, men jag på Skånes västkust. Synd du inte fortsatte till Knäbäckshusen, om du inte varit där ska ni åka dit tillsammans. Ett underbart ställe!
    /Maria

    1. Hej Maria! Om jag inte minns fel är den sista bilden från stranden från just Knäbäckshusen eller en bit söder om. Det är underbart vacker där.

  2. Härliga bilder o tänkvärd text. Tror vi är fler som tvekar att gilla/
    kommentera eftersom det är så självutlämnande, men var säker
    på att ni har många läsare 🙂 Ni skriver väldigt träffsäkert o
    gripande båda två. /Mats
    Ps. Din orkidé var nog en Backsippa – men en fantastisk fin bild 🙂

    1. Tack Mats – jag kunde gå in och rätta till det, men jag får väl erkänna mina blombrister. Jag är nog bäst på rosor… 😉 Beträffande innehåll så håller vi på att leta efter formen, men det känns som vi är på gång. Det har varit lite mjuka teman sålångt, men det kommer lite mer manliga teman sen. T.ex om VAD manlighet egentligen är i 2015.

  3. Har läst alla era inlägg… Ni är så träffsäkra båda två i ert sätt att förmedla glädjen till livet. Och även om jag inte riktigt kan tillskriva mig ”det tredje livet” än med yngre barn än ni så är det så mycket jag känner igen mig i. Har man hunnit med så mycket i livet att man förstått att det är inte givet att man kan stå, gå och springa imorgon gäller det att leva nu! Lära sig segla, köpa hund och springa milen…. Bara för att jag kan just nu!
    Fortsätt, jag läser :)!

  4. Monika, det har verkligen ingenting med ålder, utan med insikt att göra. Precis som du skriver, någon slags grundtacksamhet. När vi började skriva var vi båda lite rädda för att ni som läser skulle tro att vi tyckte att t ex skilsmässa var en förutsättning för ett ”tredje liv”. Så är det ju inte alls, det är ett förhållningssätt. Jag tror också att både Runar och jag är rätt tagna över det fantastiska gensvar vi fått. Pussa söta hunden från mig 🙂

  5. Din summering är verkligen helt klockren – vånda över gamla beslut är verkligen ångest helt i onödan, som man kan sammanfatta i en rad klyschor som t.ex. ”Vad gör det om hundra år?” Eller ”ingen vill ändå veta var du köpt din tröja” eller kort och gott – ”vem bryr sig”
    Jag brukar mestadels konstatera att det man ångrar är det man inte gjorde, eller valde bort eller tänkte att jag gör det en annan gång, vilket då aldrig blir av, och när man tänker tillbaka är det just det man tänker då – ”varför gjorde jag INTE det?”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *