Resebrev Dag 5 – En del fin, omtumlande dag!

Hans perspektiv:

”Lotta! Kom! Titta!” Klockan är 04:00, det är helt tyst, eller njae – lugnt i alla fall (balalaika orkestern ett par båtar bort drack fortfarande Vodka) i viken där vi låg för ankare. Ute lyser fullmånen upp så det är nästan dagsljus och ett hav av stjärnor fyller himelen runt om (hörnet – guuuuu va jag älskar Lisa Nilsson! Nuväl…). Jag försöker fota, men det finns inte på kartan att fånga den magnifika vyn från en båt som guppar. Vi kikar, pussas, utbyter superlativer, och dyker ner i kojen för att snarka vidare.

Mata fiskar
Mata fiskar – inte krabber

Morgonen bjuder på lätta vindar och knallblå himmel. Vi morgonbadar ett par gånger, äter frukost och dricker kaffe, medan vi konstaterar att ingen av oss har en susning på vad klockan är och knappt vilken dag det är. Jag har sett en dokumentär om en snubbe Michael Nånting – som har förutspått de senaste börskraschen och som har varnat för det nästa stora crash 1.oktober, och kollar börsen lite nervöst till och från, men annars bara degar och är vi.

fina Fisken
Bara fina fisken

”Nu tycker jag vi beger oss efter nästa bad” säger hon till slut, så då gör vi det. Dom kraftiga vinderna från Nord har lagt sig och nu blåser det knappt seglingsbart. Vi gör ett försök på halvvind mot Vis, men ger upp efter dryga halvtimmen. Det får bli motor resten av de 2 timmarna dit. Vi dassar i väg för halvfart och stannar till och badar flera gånger undervägs. Plöstsligen skriker Lotta till: ”En tumlare eller delfin eller något!! DÄR! Jag vänder mig den riktingen hon pekar och därefter är vi mitt i ett fantastiskt skådespel som var helt fantastiskt att bevittna. Samtidigt påmins jag än en gång hur mycket jag älskar denna livsbejakande glada kvinna som nu är helt i extas över vad som försiggår framför ögonen på oss. Lotta beskriver det nog bättre än jag – annars finns ju bilderna.

Hennes perspektiv

Dag fyra. Mitt ute på havet, någonstans mellan Hvar och Hvis säger det pling i mobilen. Det är min mamma. SMS:et utan mellanslag lyder: hur mår ni vi mår bra mamma. Jag småler lite. Havet är kavlugnt och vi går för motor. Hon var orolig innan vi reste, min mamma. Frågade flera gånger om det bara var Runar och jag som skulle segla? Om jag var säker på att det skulle gå bra? Jag försäkrade henne att det inte fanns något att oroa sig för. Samtidigt kände jag att detta är min arvedel. Oron. Mamma är alltid orolig. För allting. Kanske är det därför jag vågar prova så mycket. Gör galna saker. För att visa att det går. Att livet inte är så farligt…att farligast av allt är att inte leva?

Runar är sällan rädd, han får mig att våga. Att gå långt, långt utanför det som är min komfortzon.

Delfindans

Delfiner
Del (av en) Fin Familj!

Är du rädd för att det är djupt, frågar Runar när vi stannar och badar från stegen, medan båten driver. Nej, jag är inte rädd för djupet i havet. Jag är rädd för djup och klyftor mellan människor. Att inte nå fram. Att inte kunna kommunicera.

Delfin3Plötsligt dyker en skugga upp ur djupet. Jag tittar och tror inte mina ögon, medan glädjen börjar bubbla i mig. Det är en, två, tre…ett helt stim av delfiner som dansar fram i vattnet. I en hel timma kan vi följa de vackra djuren. Se dem hoppa och leka. Höra ljudet när de hämtar luft och när de ”pratar med varandra” Runar följer dem med kameran. Jag följer dem med blicken och är barnsligt hänförd.

IMG_8536
Det är med viss saknad vi släpper dem och seglar vidare, med en känsla av att vi har fått vara gäster på deras hav.

delfinFärden går vidare och vi lägger upp oss för natten i hamnen i Hvis. Här är fortfarande mycket båtar, men ändå lite ”off season”-känsla och klädaffärerna lockar med ”halva priset” på allt. Vi bryter ambitionerna om att bara äta fisk hela veckan och får i oss vars en köttbit på en liten restaurang, som stoltserar med en egen (kräsen) huskatt. Sen vandrar vi till båten i månskenet.

delfin2

Facebooktwitterlinkedinmail

5 thoughts on “Resebrev Dag 5 – En del fin, omtumlande dag!

  1. Jag undrar vad det är hos delfiner som fascinerar oss människor så mycket? Många människors högsta önskan är att få bada med delfiner. Så nu kan ni pricka av ”bada med delfiner” på ert Cv och er meritlista. Jag känner så väl igen mig i beskrivningen i upplevelsen av att få vara med när någon går ur sin ”komfortzon” och upptäcker nya saker och verkligen njuter av det. Det är ju vad jag sysslar med i min profession att få oroliga, livströtta och vettskrämda unga människor att våga. Att ge sig ut på okända vatten (!) och att våga är ju som att bli ”barn på nytt”. Alla är vi ju barn när vi möter något nytt och okänt. Så härligt att ta del av Lottas medvetenhet om modersarvet: Oron. Men precis som du beskriver, Lotta, så behövs det en trygg människa i ens närhet som gör att man vågar ta det sista steget. Här finner ju vi den positionen intagen av Runar. Kanske lite symbolik i en av era senaste utlagda bilder där Runar intagit pole position. Det är en speciell lycka att möta och utmana sitt inre barn och övervinna sina ”hang ups” och moders och fadersarv. Den lycka kan bara beskrivas som: Barnslig förtjusning. Just den spontana, nakna och barnsliga förtjusningen ni beskriver på ett bubblande och livsbejakande sätt tilltalar mig väldigt mycket. Men det krävs mod och trygghet för att göra det, Just modet och tryggheten som i sin tur skapar nyfikenhet verkar vara en fin kemi som ni hittat i er egen unika kärleksbubbla.

  2. Jag håller med om att det är magiska djur och att det verkligen bubblar i hela kroppen när de simmar omkring båten. Hur skall ni kunna resa hem efter er vecka på båten?

  3. Så härligt Lotta!
    Det där med mod – tror att det också lättare kan bli en ingrediens i vår ålder. För min del var det att på allvar inse att livet verkligen ÄR begränsat och man inte får en andra chans. Barnen är dessutom vuxna och för första gången går det att på allvar ge utlopp för egna behov tryggt vilande i en grund – Man vet vem man är, vad man vill och vilka destruktiva tidigare mönster man inte vill upprepa. Nyckeln är precis som du säger, kommunikation. Det är så mycket lättare i min ålder att inse vikten och att övervinna rädslor eftersom alternativet, erfarenhetsmässigt, är en betydligt större rädsla.

    1. Kicki, för mig var Annas flytt en utlösande faktor – så, jag är ”klar” med detta och det blev bra. Men hur vill jag leva nu och framåt.? Vad gäller modet, har du så rätt. Det krävs ju faktiskt bara att det är en millimeter större än rädslan för att våga och jag har utmanat många rädslor sista åren. Kram Lotta

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *