Varje fas har sin tid.

Det var en helt vanlig söndag eftermiddag.

Bilden som flög förbi i Facebookflödet gjorde orden egentligen överflödiga. Den visade två småbarn i baksätet på en bil – den yngre av dom allt annat än happy. Jag log lite för mig själv och tänkte. ”Jo du – du det var tider det!” och mindes otaliga bilresor mellan Skåne och Asker, eller långa sträckkörningar mellan Skåne och sommarresidenset på franska rivieran. Bildtexten förstärkte bildens budskap.

”Två timmar kvar tills hemma och sonen är allt annat än nöjd, medan jag är jättetrött!” Jag log för mig själv och drog i väg en retsam kommentar och en youtube länk. ”Spela Metallica – högt” föreslog jag.

(ENFP hjärnan kickar in – Här är en SJUK Metallica cover…) Såklart det inte är en lösning. Lösningen är väl oftast att härda ut, eller stanna och ta en break, men att vara förbi den fasen i livet är faktiskt lite skönt. Sen kan jag erkänna att jag gillar att retas…

Jag minns ju hur det var. Jag är på väg från mina dåvarande svärföräldrars boende i Östergötland i bil mot Skåne ensam med sonen i bakåtvänd barnstol mellan framsäten i familjens vinröda Volvo 850. (Reg nr: CDG311 – avdelningen för onyttig ihågkommande). Djupt i de mörka skogarna strax söder om Jönköping fick jag nog av att försöka underhålla och lugna sonens gallskrik, och vrängde av motorvägen och in på nån bortglömd skogsbilsväg för att ta omtag. (Det såg annorlunda ut i området då, men ni kan se för er bilden va?)

Vid det här laget var väl sonen ungefär året gammal, så själv var man värsta proffspappan. Så snart jag hade stannat bilen försvann handen ner i kyl/värmeväskan och plockade upp den fisljumna nappflaskan med välling med ett fast, manligt grepp.

Likt en superhjälte eller möjligen en graciös balettdansare gled jag i en flytande, kontinuerlig rörelse in i baksätet, dockade nappflaskan mot barnets vidöppna gallskrikande mun medan jag drog igen dörren bakom mig med ett bestämd smäll, samtidigt som jag så glädje och förundran i den underbara sonens ansikte.

Yippie-ka-‘effin-yeah! Välling. Shaken, not stirred. Jag kände lugnet infinna sig, sänkte axlarna och med ett arrogant leende tänkte jag, vilken koll jag har.

Tills jag kom på att nyckeln fortfarande stod i tändlåset med bilen avslagen. Och jag satt i baksätet. Med barnsäkring på båda dörrarna. Kaxigheten från sekunden innan var som bortblåst. Inte bara kände jag mig dum, utan där ”långt inne i skogen” kände jag mig lite ensam. Du som har åkt i baksätet på Volvo vet att nackstöden är höga. Eftersom bilen var full av grejor och lastgallret mellan baksäte och bagageutrymmet var uppe, fanns det bara en väg ut. Över det stackars barnet och fram mellan framsäterna.

All duktig pappacred och allt lugn blåstes bort under manövern. Sonen skrek och ibland undrar jag om jag kan skylla extremt jobbiga tonårsdagar på denna traumatiserande upplevelse.

Pling! Messenger ljudet lät i telefonen och rev mig ur min memory lane utflykt.  ”Jag vet jag inte kommer få mycket sympati från dig i den här frågan!” skrev hon. Men hon hade fel. Hon hade all min sympati, därför att jag har ju varit där.

Jag har haft mina ensamlångfärder med skrikande barn i baksätet, nattevak och tidiga morgoner, torkat spyor, bytt blöjer och sovit med småsvettiga barnafötter i njurerna eller ansiktet. Jag valde att tolka hennes kommentar mer som en pik till mitt tidigare inlägg där jag skrev att när jag började dejta var 30-åriga småbarnsmammor helt ointressant. Det i sin tur hade inget med att göra att jag på något sätt inte tycker om barn. Tvärtom faktiskt. Jag är naturligt barnslig och brukar vara den första som släpper vuxenmasken och börjar härja runt med ungarna när dom finns i närheten. Men jag är färdig med den fasen för egen del.

Zen Kaffe - Det Tredje Livet
Zen Kaffe – Det Tredje Livet

Samtidig kan jag se på bilden i Facebook flödet och som skild känna skuld och lite ångest över att inte längre vara den utmattade småbarnsföräldern med lyckliga familjen. Att den tiden är bakom mig. Att det jag har nu är något annat. Något jag dagligen håller på att brottas med och omdefinera. Det är en skuld man bär med sig som skild, även om det kanske inte fanns något bättre alternativ. Dessa tankar får dock bli ett tema för senare inlägg.

Jag lämnar Facebook, går ut och sätter mig i höstsolen med en kaffekopp och njuter av att vara där jag är just nu – I ingången till det tredje livet.

Facebooktwitterlinkedinmail

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *