I väntrummet del två

Om jag ska få cellgift tar jag livet av mig! Jag tänker det och jag säger det. Funderar till och med på hur? Skulle jag gjort det? Förmodligen inte, men tanken på ett år i ensamhet med ont och illamående skrämde mig vettlöst. Detsamma gjorde tanken på att tappa håret. Det är juni 2013 och jag har cancer – men jag ville inte se ut som cancer. Det är viktigt för mig. Att se bra ut, måla naglarna, att fortsätta gå och träna.

Två dagar efter att jag fått min diagnos har jag tid hos min frisör. Jag tänker aboka av, men min kloka syster säger GÅ. Det finns väl ingen anledning att inte var snygg i håret, innan du vet? Hon hade rätt. Jag berättade för min underbara frisör och hon lovade mig att hur det än blev, skulle hon hjälpa mig att se fabolous ut under sjukdomstiden. Trivialt, dumt, oviktigt? För mig var det viktigt. Hur någon annan väljer att prioritera är deras val. Jag har naturligtvis funderat en del kring detta och tror att jag kände mig enormt sönderstyckad av sjukvården. Jag var ett eller möjligtvis två bröst. En punktion. Ett blodprov, en undersökning. Därför var det avgörande för mig att i alla fall JAG såg hela mig och höll ihop mig. Jag tränade. Satt i gymmet och lyfte vikter och förbannade cancern. Och jag var arg, Jag var så förbannat arg över det främmande som invaderat en del av mitt bröst och precis hela mitt liv.

Allting är relativt, brukar man säga. Här fick det en ny innebörd.

Det skulle bli operation, kanske cellgifter, kanske hormontabletter och ganska säkert strålning. Det är alltså relativt bra om det blir tre av fyra, eller? Definitivt bättre än fyra av fyra – men inte bra! Bra, blev ett konstigt ord. ”Så bra att din cancer är så liten”. Den typen av kommentarer fick mig att vilja springa ut ur rummet och skrika, HÖGT. Men lika illa var det när någon sa ”men oj, oj, oj har du cancer”. Ja, men den är bara liten, svarade jag då. Det viktiga var att jag själv fick sätta normen. Det var nog drama som det var inne i mig.

Den 5 juni skulle jag opereras. Tiden fram till dess är suddig. Det var så mycket kris och så oändligt mycket tårar.

Jag gick till kuratorn på kirurgmottagningen för ett samtal. Hon var ung. Hon var också mycket klok. Jag ville fly, springa. Hon sa till mig att stanna i nuet. Det är bara här som finns, sa hon. Men här är ju olidligt att vara, grät jag, men egentligen var det framtiden jag var mest rädd för. Fantasierna om hur det skulle bli.

Samma råd fick jag av en kollega som själv genomgått och överlevt en svår cancer. En dag i taget, inte mer, speciellt inte när det är som värst. Med facit i hand kan jag se att detta sätt att tänka faktiskt har förändrat mig i grunden. När saker blir riktigt jobbiga, brukar jag tänka, klarar jag det just nu? Och det gör jag ju, alltid. Bra, då får jag ta i morgon just i morgon. Inte nu.

Något annat tänkvärt som fastnade från samma kollega, var när jag klagade över hur dålig min timing var. Nyseparerad, ensam, sårbar.

”Men kära Lotta, det finns ingen tid som passar bra för cancer”. Så sant, så sant. Själv väntade han sitt första barnbarn när han fick beskedet. Cancer är ALLTID fel. Punkt. Slut.

Det är en strålande junimorgon den dag jag ska opereras. Jag vet att om jag vaknar utan drän i armhålan, är cancern inte spridd till min lymfa och min prognos bättre Jag ber, ber och ber med knutna händer och slutna ögon.

Strax innan operation ska man göra ett sista stick i lymfkörtlarna i armen. Någonstans har någon skrivit fel, så hon som ska sticka mig hävdar att cancern sitter i mitt högra bröst. Jag bryter samman totalt. Lyssna, lyssna, lyssna. Det är vänster bröst. Efter en lång argumentation, går hon med på att sticka i ”rätt armhåla”.

Sista bilden av mig själv är på toaletten utanför operationssalen.

En tunn liten tös, med smala ben i korviga sjukhusstrumpor och en mager överkropp i en oformlig vit sjukhusrock. Gode Gud, hur hamnade jag här??? Jag börjar gråta och gråter hela vägen in i operationssalen tills narkosen tar över.

Några timmar senare vaknar jag och kan inte snabbt nog få upp högerhanden till vänster armhåla. Inget drän. Ingen cancer i lymfan. Tacksamheten sprids som en varm, varm känsla i hela min kropp.

Några timmar senare ligger jag i min egen säng och dagen har blivit sommarkväll. Det är långt till sömnen. Jag läser en dikt av Karin Boye, som jag läst flera gånger denna vår. Den känns trösterik i allt kaos. Jag är en bit på väg.

 

Aftonbön

Ingen stund är såsom denna,

kvällens sista, tysta timma.

Inga sorger längre bränna,

inga stämmor mera stimma.

 

Tag då nu i dina händer

denna dagen som förflutit.

Visst jag vet: i gott du vänder

vad jag hållit eller brutit.

 

Ont jag tänker, ont jag handlar,

men du läker allt och renar.

Mina dagar du förvandlar

så från grus till ädla stenar.

 

Du får lyfta, du får bära,

jag kan bara allting lämna.

Tag mig, led mig, var mig nära!

Ske mig vad du sen må ämna!

 

Efterspel. När jag gör färdigt detta inlägg, hittar jag mer av det jag skrev när allt var som värst. Det är ingen Karin Boye prosa – men visar rätt väl den förvirring och ångest jag kände då:

Kriget!

Måndag den 20 maj 2013.

Igår fyllde far 80 år. Far är gammal. Jag är ledsen. Jag är sjuk!

I mitt liv har jag vunnit slag efter slag. Men nu har kriget blivit för stort.

Det förs på för många fronter.

Mina arméer och krafter är uttröttade, utmattade.

Plötsligt dyker det upp något nytt på flanken. Vem ska jag sätta in? Var finns resurserna?

Var är mina trupper? Jag blir förvirrad. Tappar kartan och kompassen.

Vart går trupprörelsen?

Vem står på min sida?

Så många fiender.

Varför krigar min egen kropp mot mig?

Krig vinns av de visionära, som kan se nästa steg framför sig. Min kropp är trött. Min hjärna är trött. Vill knappt ta sig ur sängen längre.

Vart ska jag?

Den plats dit jag ska är den jag fasar mest för. Kriget har kanske inte ens börjat?

Snart ska det bodiga slaget stå! Jag är rädd. Behöver nya vapen.

Var är mina trupper?

De jag hade, gjorde jag mig av med.

Nu har jag inte tid att rekrytera nya.

Var är det jag slagit läger?

Är detta mitt tillfälliga slagfält. Eller ska jag vistas här alltid? Tältduken fladdrar. Det är kallt.

Det finns stödgrupper. Men jag känner dom inte. Jag känner inte han eller hon som ska hålla i kniven och döda fienden.

Jag behöver en kniv, men jag behöver också en hand och en famn. Vem förser mig med den?

I krig finns inte plats och tid för kärlek.

Tramp, tramp, tramp. I krig utövar vi stympning!

Snälla stanna kriget en stund. Låt mig vila. Det har blivit för stort.

Men kriget stannar inte. Tanksen dånar in och i bakgrunden mullrar kanonerna. Närmare, närmare

Jag hör jämret från de som gått före mig.

Stödtrupper, stödtrupper var är ni?

Jag kallar på Gud. Var är du? Ser du mig inte längre. Jag behöver ju hjälp!

Men jag hör bara trampet av kängorna. Tunga obevekliga steg på väg mot mig.

Jag vaknar och lägger mig med fasan vid min sida.

På nätterna väcker han mig. Han är ständigt där.

Var finns han som borde vara vid min sida?

Jag tar en dag i taget, men krig ger inget andrum.

Tramp, tramp, tramp.

Spring – annars blir du överrumplad, nermejad, skjuten.

Se upp, se dig för, se dig bakom ryggen. Se framåt.

Jag försöker se framåt – men vart ska jag?

Dra tillbaka trupperna. Dom är för många, för stora.

På himlen lyser solen, men i skyttegraven omsluter mig leran.

Facebooktwitterlinkedinmail

9 thoughts on “I väntrummet del två

  1. Med eftertanken som en vänlig och försiktig följeslagare försöker jag med stor repekt och medkänsla ge mig in och kommentera din sårbara, nakna och utlämnande berättelse. Den är skör och berör mig för att din upplevelse och dina tankar beskrivs så oerhört utlämnande och sorgligt att jag noga, mycket noga, väger varje ord på guldvåg innan jag skriver dem. Jag har läst många berättelser om människor som drabbats av samma sak som du, Lotta. Men………jag har aldrig läst något så utlämnande förut. Du beskriver känslor och tankar ur en dimension och vinkel som jag inte visste existerade. Mina känslor och tankar vet helt enkelt inte hur de ska bemöta och ta till sig det du skriver. Detta ska du ta till dig som en oerhörd komplimang. Du berör mig helt enkelt på områden som jag inte visste fanns inom mig. Din dikt som beskriver det kaos och den uppgivenhet som du upplevde är så stark att jag kan omöjligt kommentera den. Den knackar på alla mina känsloportar men jag tror att jag måste läsa den flera gånger och ta in den först när jag vågat göra mig bekant med den. Din berättelse är så annorlunda, unik och speciell men just därför måste du ha känt dig fruktansvärt ensam och utlämnad i något som närmast kan beskrivas som ett krigstillstånd.

    1. Malin,
      jag såg att du hade delat – tack! Jag blir själv lite rädd, när jag läser min berättelse, men det var så det kändes. Jag talade med en fantastiskt kvinna i lördags som också haft bröstcancer och där var ett omedelbart igenkännande. Jag hoppas och tror att jag kan hjälp någon/några som varit igenom detta. Vi behöver prata om vad det gör med en, inuti! Jättekram Lotta

  2. Jag har nu läst din dikt flera gånger. Det här är ett helt nytt sätt skriva dikter på. Den enda liknelse jag kan komma på är en boxningsmatch. PANG!! Rätt ut i kampem och fajtas med motståndaren. Sen räddad av gong-gongen. In i hörnet, vilar. Klockan klämtar för rond 2. PANG!! In i kampen igen. Det tar på kraffterna. Både fysiskt och mentalt. Slut på Rond 2. In i ringhörnan igen………………….MEN i din ringhörna finns det ingen som tar hand om dig. Uppmuntrar dig. Ger dig goda råd. Masserar dina muskler. Ger dig vatten. Ger dig mod……………….Så upplever jag din dikt. Kamp-utmattning-förtvivlan, kamp-utmattning-förtvivlan……………….Så oerhört stark och berörande dikt med en rytm som enligt ”diktnormen” är orytmisk. Men den situation som du hamnat i har slagit ut takt, ton, rytm och harmoni…….

    1. Micke, tack rara, underbara du. Jag blir själv rädd när jag läser ”dikten” idag. Ensamheten, förtvivlan och det som du så rätt beskriver som kampen. Det var så det kändes och jag var arg och utmattad. När jag läser, ser jag också att det ser ut som om jag var alldeles själv. Det är djupt orätt mot alla de fantastiska människor som jag hade omkring mig och som stöttade och tröstade oavsett tid på dygnet. Men den sista metern är väldigt ensam, det tror jag de flesta som fått en allvarlig sjukdom kan skriva under på och du blir också avskärmad från det som var ditt ”normala liv”.
      Jag är en fighter och det var det naturliga sättet för mig att ta mig an detta. Jag hatar att vara ett ”offer” och det tror ja också kunde ställa till det för mig i mina kontakter med vården – svårt när man vill styra själv…
      Jag uppskattar väldigt mycket det sätt du läser vår blogg och att du verkligen försöker sätta dig in i hur en annan människa känner på ett så respektfullt sätt. Det blir lättare och lättare att förstå vad du har betytt och betyder för ungdomar som hamnat snett.
      Stor kram
      Lotta

      1. Jättetack för din kommentar Lotta. Jag tror att även om det finns MASSOR av människor som stöttar en i en sån här situation så finns något som är ogenomträngligt för de närstående och välvilliga medmänniskorna och det har du beskrivit…………det finns t.o.m. ett namn: FASAN!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *