Jag ljög för mina barn

Pappa! Vi vill ha katt!! Pappa kan inte vi få ha katt?! Snäääääälla….?

12165940_978268945549658_1478984709_n (1)
MysMoa

Jag minns inte riktigt när det började, men döda guldfiskar var sedan länge flushade ner i toaletten i omgångar, medan dvärghamstern, som dottern hade haft över den stipulerade max livslängden på ca ett år, äntligen hade rymt en gång för mycket. Jag hittade den bakom diskmaskinen i köket under ett städraid, sannolikt när jag egentligen borde pluggat till en enormt viktig tenta… Nåväl – nu var det katt som stod på tapeten och jag var fast bestämd på att den här gången skulle jag stå på mig. Fast – vem kan motstå ett par vädjande barnögon som stirrar tindrande mot en. Så jag ljög. Inte ens en vit lögn utan en svart som synden.

Pappa är tyvärr allergisk mot katter och blir alldeles rinnig i ögonen när jag kommer nära en katt överhuvudtaget.

Jag var själv rätt nöjd med förklaringen. Hela familjen inklusiva min dåvarande hustru verkade köpa min sanning. Det var nästan så jag fick lite dårligt samvete över det hela. Fast en snabb reality check gjorde att det dåliga samvetet försvann som dagg för solen.

Godisklimpar skulle man kunna kalla den här bilden...
Godisklimpar skulle man kunna kalla den här bilden…

Vi var en relativt aktiv familj som gillade att röra på oss. Barnen var aktiva i sina idrotter – båda simmade och seglade, vi hade mor- respektive far-förälder på annan ort och vi gillade att resa i väg på loven. Allt i allt tyckte jag det lät som tråkiga uppväxtvillkor för en katt. Dessutom gick jag redan på knäna och en familjemedlem till som jag skulle behöva ta något som helst slags logistiskt ansvar för, fanns inte på kartan. Därför var jag allergisk. Punkt slut. Färdig – färdig. Slutdebatterat.

Trodde jag. Som alla livslögner är det tillfälligheter som spelar in. Mitt öde skulle beseglas av min dotter. Denna smarta tjej, som redan som femåring lurade sönder mitt försök till kontrollerad uppfostran och ett godisfritt år genom  att fälla den klockrena kommentaren:

Så vi får äta godis när det är fest?! Va bra Pappa – för du har alltid sagt att varje dag är en fest! *stoooort leende*

Jag hade dock känt mig bättre förberedd i det här fallet. Det var trotts allt en katt vi pratade om och inget vardaglig godis. Det var sent på sommaren och vi hade inte haft temat upp till diskussion på länge. Morbror hade införskaffat hund och barnen hade insett att det var en hel del jobb med en ny familjemedlem. Så jag kände mig trygg. Lite för trygg skulle det visa sig.

Jag vill ha din uppmerksamhet - NU!
Jag vill ha din uppmärksamhet – NU!

En dag helt på slutet av skollovet anlände en fullpackad bil till hemmet i Bjärred. Det var dåvarande hustruns bästa kompis med familj som skulle besöka oss på väg från semestern i Sverige på resa tillbaka till bostaden längre söder i Europa. Ut ur den extremt välpackade bilen (Vi män noterar sånt. Det ger klar man-cred!) slinker en kattbur. Ingen grund till panik tänker jag – katten ska ju bo i källaren eftersom alla verkar hysteriska för att den ska smita. Vilket givetvis är ungefär det första den gör. (Påminn mig att aldrig skaffa katt!) Katten fångas in och kvällen förlöper utan incidenter eller grund till oro.

Morgonen efter väcks jag av dottern. Det glänser smådjävulskt från hennes ögon när hon med sin sockersötaste röst frågar mig:

Har du sovit gott pappa?

På väg till Bjärred - I Runars datorväska
På väg till Bjärred – I Runars datorväska

Jovars! Visst har jag sovit gott svarar jag glatt, men ändå med den där känslan att något är helt åt helvete, och kommer drabba dig som ett godståg innom kort – du bara vet inte riktigt från vilket håll. Än. Så du har inte kliat i näsan eller runnit i ögonen eller så? frågar dottern exhalterad. Vid det här laget studsar hon brevid sängen…. Nae svarar jag och drar på det medan kuggarna långsamt börjar snurra i huvudet. Jag hinner nå till slutsatsen – den lilla djävulsungen – innan hon levererar sin punch line: Då är du inte allergisk mot katter Pappa! För jag har gnidit in och gosat med katten på din kudde och i din säng LÄÄÄNGE i går för att testa. Du är frisk! Det är väl bra Pappa?! Jag andades långsamt ut medan jag stönade Ja och drog täcket över huvudet. Busted. Dottern vann. Jag förlorade. Igen.

en pussy mellan benen...
En pussy mellan benen…

Det blev aldrig någon katt. I alla fall inte medan jag levde kvar i hushållet, men nu som jag har träffat Lotta ingick Moa, så då kan jag väl vara glad för att jag inte var allergisk på riktigt. Dottern däremot har haft mindre flyt. Hennes pojkvän är nämligen kattallergiker på riktigt…

Facebooktwitterlinkedinmail

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *