Ljuset i slutet av tunneln

– Jag har börjat blogga! berättade jag under middagens small talk. Vel inte enbart jag, utan Lotta och jag kör det tillsammans. Vi har kallat bloggen Det Tredje Livet sa jag. Det handlar lite om blant annat att bli vuxen och återta sitt eget liv och att leva fullt ut på sina egna premisser. Jag är ju inte där riktigt än, men jag börjar på något sätt att se ljuset i slutet av tunneln sa jag. Trebarns mamman stirrade frågande på mig och blev knäpptyst. Sedan:

Ja fast sådär känner inte jag alls! Jag kan inte säga att jag längtar efter att barnen ska lämna hemmet. Snarare är det lite ångestladdad. Hur kan du egentligen säga sådär?!

Sedan jag skilde mig och blev varannanvecka pappa har jag funderat en hel del över det med flygfärdiga barn och i samtal ofta mötts av kvinnan på middagens perspektiv: Ett slags ifrågasättande kring hurvidare jag egentligen bryr mig om mina barn.

Jag minns första tiden som skild, när jag inledde livet med barnen hos mig var annan vecka – innan vi riktigt kommit in i vanan. Jag minns att jag tänkte att det kom till att komma gråa dagar när jag skulle ligga i fosterställning med en fet offerkofta och skuldlägga mig själv för att jag brutit upp familjen och hur jag gråtande kom till att sakna barnen när de var hos sin mor… Det konstiga är att det i grunden aldrig har inträffat. Alls. Det som i grunden förvånade mig mest var att jag hade svårt att säga vilka veckor jag satte mest pris på – dom med eller utan barn. Det förvånade mig, därför att jag innan alltid varit med barnen och själv upplevde att jag i stor grad ignorerade mina egna behov för barnens skuld. Den syndiga glädjen i att bara få vara, äta när jag ville, om jag ville och att enbart behöva att ta hand om mitt eget skit var nästan magisk. I min naivitet försökte jag prata med vissa skilda kompisar om denna känslan – att älska barnen över allt på jorden, men ändå tycka det var skönt med ett break. Samtalen fick mig snabbt till att inse att jag stack ut ut och var normbrytande. Och det gäller inte bara skilde föräldrar förresten. Våra barn ÄR det käraste vi har och därför förväntas det av oss att vi ska sakna dom dygnet runt när dom inte är där. Men samtidigt – vilka signaler skickar vi då till barnen?

Utan att veta, men baserat på en del samtal jag haft med vänner och bekanta, tror jag mycket av det hela hänger ihop med hur samhällets syn på barn och därmed föräldrarollen har ändrat sig sedan vi själva var barn. När vi som i dag är 35-60 växte upp fick vi knappast den uppmärksamhet av våra föräldrar som vi själva ger till våra barn. Tänk själv efter. Lekte och underhöll dina föräldrar dig i samma grad som du själv gör/gjorde med dina barn? Curlade dina föräldrar för dig och lät dig fatta beslut på familjens vägnar? Jag vet att mina inte gjorde. Ändå blev det hyfsade individer av oss till slut.

För ett tag sedan fick jag ett vänligt råd av en god vän efter ett inlägg här på tredje livetpersonen var orolig för att jag distanserade mig från mina barn och gav intryck av att jag längtade tills dom flyttade ut och att mitt liv var bara med Lotta. Om jag uppfattas så, så är ju det fullständigt förskräckligt Samtidigt snurrar inte HELA mitt liv varken här på bloggen eller på Facebook. Kommentaren fick mig att tänka lite på en artikel jag skrev på LinkedIn för ett tag sedan om att ge råd. Jag har upplevt under de senaste årens upp och nedturer att vi människor har väldigt lätt för att ge varandra råd. Tyvärr har de flesta av oss lättare att ge råd från vår verklighet än från verkligheten till den personen vi försöker ge råd. Det utgör en enorm felkälla.

Ta till exemplet med mina barn. Dom HATAR att jag eller deras mor för den delen skriver om, taggar, delar eller på annat sätt uppmärksammar dom direkt i sociala medier. En oskyldig tagg – även i en bild där de inte syns med ansiktet kan leda till drama – vilket jag försöker att respektera och undvika. De börjar även bli stora och personligt skulle jag vara mera orolig om de helst av allt prioriterade att hänga med mig jämfört med sina vänner – för let’s face it – jag representerar krav, ordning och regler och det är ju inte så kul – för någon. Att de har interessen utöver att hänga med mig under sommarlovet är heller inte speciellt signifikant för någonting. Allt i allt var det ett av skälen till att Lotta och jag har medvetet valt att låta bloggen Det Tredje Livet fokusera kring oss – inte kring våra barn eller tidigare äktenskap.

Om inte jag är förälder – vad är jag då? Vem är jag då?

För många av oss tror jag, mycket genom hur lätt det nu är att jämföra sig med andra t.ex via sociala medier, så har vår egen identitet har blivit mycket starkt förknippat med att vara Mamma eller Pappa. När barnen växer upp, börjar vi bli ängsliga för vad som ska hända med oss själva den dagen vi inte längre är behövda som ständigt närvarande Mappa. För många av oss är det skitläskigt! Det ställer nya krav på oss, samtidigt som det ger oss möjlighet att fritt blomma ut och vara oss själva så som vi vill.

Jag tror att det är relativt få som har ”den perfekta, fridfulla, harmoniska” relationen med sina tonårsbarn i alla lägen. I snitt tror jag det finns en salig blandning av just grå vardag och genomsnitt. För alla kommer den dagen där vi som förälder måste släppa taget. Hur vi hanterar denna övergången är en del av det vi lägger i uttrycket ”det tredje livet”.

Och för att lugna eventuella orolig läsare – jag älskar mina barn och är enormt stolt över hur de har blivit – trots min påverkan. Jag ser också att vi har en helt annan relation nu när jag har sluppit taget i dom än det vi hade initialt efter skilsmässan när jag – blind för deras behov och trauma – till viss grad behövde dom för att bekräfta och fylla min egen tomhetskänsla. Det går bra nu!

Facebooktwitterlinkedinmail

5 thoughts on “Ljuset i slutet av tunneln

  1. Du är en bra pappa,

    Sen är du modig för du vågar beskriva vad du tycker och känner utan att ra udden av den kärlek du känner för barnen.

    Bra skrivet!!

  2. Så befriande att läsa. Jag har precis samma inställning samt levt med stort skuldbeläggande eftersom jag känt mig avvikande i att jag faktiskt varit stolt över att min barn blivit vuxna och kan klara sitt liv självständigt. Det har upplevt en sorts tabu att yppa den här typen av känsla i vårt samhälle. Jag har sett framemot en period i livet då jag inte hela tiden behöver åsidosetta mina egna behov och dessutom få hitta tillbaka till den person jag ursprungligen är – utan mitt föräldraskap. Givetvis är föräldraskap fortfarande en stor bit men den uppslukar inte hela mig länge. Även jag älskar mina barn och har njutit enormt av att få ta en aktiv del i deras uppväxt. Jag njuter av av nuet och att få lite mer utrymme till min egen person. Tack Runar, det var modigt skrivet!

  3. Vilken härlig läsning i kväll. Du/ni har hittat något som fångar många!
    Ser framför mig en bok, med förord av Jesper Juul. 🙂
    O för mig har detta inte alls med skilsmässa att göra, utan bara
    olika faser i ett vanligt liv :-).
    I den bästa av världar går par i fas, men inte alltid!
    Dubbelheten av att fortfarande (och kanske än mer!) älska men
    samtidigt släppa sina barn ut i världen är något jag känner igen.
    Känner så igen mig i dina två sista meningar!! Väldigt bra fångat!
    Det jobbiga med att släppa sina barn är att (igen) börja fundera över
    vem är jag? o vad vill jag?…
    /M

    1. Tack för trevlig feedback Mats! Som man tycker jag givetvis att det är lite extra kul att vi även lyckas fånga manligt intresse eftersom 3/4 av de som läser är kvinnor. Det kommer mera – lovar!
      /RÅ

  4. Äldste sonen ifrågasatte igår om jag inte älskade honom eftersom jag inte ville köra bil en timme för att han skulle träna i en timme (hade redan tränat mellan 17 och 19). Att ses i ljuset av din utmärkta text!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *