Det här inlägget är till oss män!

I dag är det ett år sedan Lotta och jag satte oss på flyget för att åka på världens äventyrsresa till Japan. Vi skulle vara borta i 9 dagar och njuta av mat, miljö, trädgårdar, folk, trender, arkitektur, vara tillsammans, karaoke, fisk och massor av nya intryck. Fast historien började nästan ett halvår tidigare.

Japansk lönn - mot himeln
Japansk lönn – mot himeln

Lotta har, som ni som känner oss eller som läst bloggen, som ni vet haft bröstcancer. I maj 2014 var det dags för ettårskontroll och ett av de där anonyma kallelsesbreven från Region Skåne hade trillat ner i hennes brevlåda. När hon ringde mig efter att ha öppnat brevet var det inte svårt att höra att något var fel. Rösten som tillhörde kvinnan som bara några timmar innan hade bubblat av livsglädje och tokerier lät nu knappt genom telefonen. Hon var rädd och fruktansvärt liten, så jag åkte till Malmö direkt.

När jag kom dit hade hon gråtit, och innan jag fick säga något gjorde hon klart för mig att nu när hon skulle dö så tyckte hon det var fullständigt orimligt att jag som nyss hade förlorat min Pappa till cancern, skulle behöva genomlida det samma en gång till. Hon betedde sig rätt så irrationellt och ologiskt, men det var inte mycket jag kunde göra åt det. Hennes rädsla var i högsta grad på riktigt och ingenting jag kunde plocka bort genom logiska resonemang. Till en början försökte jag, men insåg snabbt att hon inte var mottaglig. Att påpeka att hon inte på något sätt var sjukare eller mer döende än hon varit veckan innan, eller det faktum att årliga kontroller var en positiv aspekt, föll stenhårt till marken.

Veckorna fram mot ettårskontrollen gick, och hon höll ihop hyfsat på dagarna, men det var uppenbart att panikrädslan låg där, strax under ytan. En ogenomtänkt kommentar, en hand som höll lite för länge eller på fel sätt om bröstet eller en reportage på tv kunde sätta igång en känsloreaktion jag inte alls var beredd på. Det var helt enkelt bara att inse att jag än en gång var passagerare på ”cancerbergochdalbanan”.

amex
Gör något roligt för utgifterna…

Genom mitt SAS American  Expresskort har jag en deal där jag får två för en Eurobonus biljett till dit SAS flyger om jag använder kortet och handlar för mer än 150′ under ett år. Jag har satt det i system och gör så många köp som möjligt via mitt kort. Så när jag handlar mat – ICA kortet för bonus, sedan AmEx för betalning och SAS bonus. Samma på macken och på byggvaruhuset. Hundraochfemtitusen är en hel del, men om man kan plocka in sina vardagsutgifter i det så tuggar man i väg skrämmande snabbt. I byrån hemma hade jag en ”två för en” voucher som gick ut i mitten av november…

Vädret var bra den där Majdagen. Jag hade tagit ledigt för att följa med Lotta under eftermiddagen. Det behövdes, för min starka, trygga kvinna var allt annat än så. Hon, som aldrig bryr sig speciellt mycket om vad klockan är tjatade om vad klockan var ungefär var tredje minut, likt en papegoja på speed. Under lunchen innna vi skulle åka till MAS fick jag igen uppmaningen om att jag inte alls skulle behöva att ”dras med henne om hon nu var sjuk och skulle dö”.

Jag sträckte handen inför kavajen och drog fram biljetterna till Japan och sa med så cool röst jag bara kunde – (vilket är svårt eftersom jag är en blödig djävul) –

Du behöver väl inte dö riktigt än – jag tänkte vi skulle hinna se Japan tillsammans innan det är dags.

Hon bjöd på ett litet skratt, trots stundens allvar. Sen var det läge att bege sig till bröstmottagningen för att få fanskapet undangjort. Jag har aldrig varit på MAS – Malmö Almänna Sjukhus innan eftersom jag ”hör till” Lund. Lotta har givetvis varit där ett otal gånger, majoriteten av dom på bröstmottagningen. Likväl kunde hon inte hitta vägen när vi väl kom dit. ”Jag tror det är åt det här hållet…” pep hon fram – trots att vi nyss hade vandrat ned samma gatan åt motsatt håll eftersom hon var ”säker på” att det var ditåt. Jag fick plocka fram GPS och leda, för hon var helt väck mentalt i ångest inför kontrollen. Det var läskigt, samtidigt känndes det bra att äntligen kunna bidra med konkret stöd.

Alla behöver en egen superhjälte i bland
Alla behöver en egen superhjälte i bland

När vi äntligen hittade fram till rätt avdelning var hon likblek. Jag knäppte upp min skjorta och försökte lugna ner henne med att det inte var någon fara eftersom hon hade med sig sin egen superhjälte. (Se bilden) Där och då hjälpte det sådär. Inne i väntrummet förvånades jag av att det enbart var kvinnor där. Somliga var där för rutinkontroll, somliga var där i samma ärende som Lotta. De såg minst lika rädda och oroliga ut som hon och de var där själva. Jag led i det tysta med dom. Samtidigt så insåg jag att om inte jag hade haft min fars sjukdomsresa och Lottas direkta erfrarenheter i bagaget, hade jag sannolikt tillhört skaran män som inte följt med på en rutinmammografi – det där är liksom kvinnans domän.

Medan vi satt och väntade på tur fick vi ett exempel på hur djävla ironiskt livet i bland är. På väntrums TV’n snurrade någon engelsk day-time läkarserie. I den aktuella episoden var det någon som hade eller inte hade cancer. För att ta reda på vilket det var konsulterade huvudpersonen en tarotmänniska som skulle läsa ut det ur sina kort.

Hur det gick fick vi inte reda på för mitt i seansen slet jag ut sladden på TV’n. Det var ingen av de skärrade kvinnorna i väntrummet som protesterade högljutt…

Lottas undersökning gick bra. Som återbesökare togs hon hand om av kompetenta, socialt intelligenta människor som kände igen henne och förstod hennes oro. Vi har varit tillbaka där några gånger efter det. Mönstret upprepar sig, men paniken och rädslan blir lite mindre för varje gång. Batman följer dock alltid med för att hålla koll på läget.

Majoriteten av läsarna på vår blogg tredje livet är kvinnor – ca 3/4 tror vi. Det här är inlägget riktar sig till den sista 1/4-delen. Javisst – bröstcancer är kvinnans problem, men som pårörande kan jag med egen erfarenhet säga att cancer är en skitsjukdom som drabbar de som står nära också. Jag har tidigare på Facebook uppmanat till att följa med på mamografi och att klämma lite på bröst och lära vad du ska känna efter. Att vi män ska behöva uppmanas att klämma på bröst kan kännas lite absurd, men jag vill ta tillfället i akt att uppmana en gång till – do it!

Kyoto desu ne?
Kyoto desu ne?

Och om du undrar – Japanresan blev helt fantastisk! Men det får bli temat för en annan blogpost…

Facebooktwitterlinkedinmail

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *