I dag kom mitt barn hem!

Fördelen med att vara så gammal som det jag nu börjar bli är att jag kan ändra uppfattning och tycka annorlunda utan att det känns konstigt. Nackdelen är att jag till och från tappar tråden – så som med det här inlägget som jag började på för ett tag sedan. Nu är det dags att fortsätta.

I ett tidigare inlägg skrev jag om ljuset i slutet på tunneln och hur jag ur vissa perspektiv kan längta efter att se barnen fullt flygfärdiga. För några veckor sedan kom dottern hem och jag fick genast känslan att det var en riktig godmåndag! Hon strålade och vi hade ett långt, gott samtal om allt möjligt. Jag kände på mit eget humör hur jag hade saknat henne och att jag var uppriktigt glad över att se henne igen. Att lägga undan ”viktiga saker” som innan varit jätteviktiga, känndes inte alls svårt, utan självklart. Jag ville frysa tiden – vilket det på sätt och vis upplevdes som vi gjorde.

Meeuuua
Lotta var hos oss när dottern kom hem, men begav sig hem till katten Moa efter ett litet tag, medan samtalet fortsatte runt köksbordet. När vi senare ringdes var jag bubblande glad, och vi pratade om hur stämningen här hemma har ändrats över tid. ”Du har också ändrats” sa min kloka Lotta. Och visst – det kan hon ha rätt i. Fast förändringar som det här kan vara svåra att få grepp om och observera själv. Dom träder ofta fram helt plötsligt utan att det är så lätt att peka på en konkret orsak.

Utifrån saker jag har skrivit här på bloggen innan har jag, som nämnts, tidigare fått feedback om att vi genom bloggen förhärligade skillsmässan och prisade den som en ”port till det tredje livet”. Jag ansåg då att feedbacken inte alls stämde och ska jag vara ärlig tog jag mig lite illa vid anklagelsen då det är rätt långt från det jag står för. (Det här är en ENFP grej – att anklaga mig för åsikter, baktankar eller agerande som inte matchar mina värderingar och jag känner mig grymmt orättvist behandlat… Nuväl!) Faktum är att jag inte alls ser på skillsmissa som något euforiskt! På det personliga planet fanns nog stunder av nyvunnen frihetskänsla och vision om ”blanka ark”, men att släppa tanken på det hela som ett gigantiskt misslyckande och ett stort nederlag är fortfarande faktiskt rätt så svårt. En skilsmässa – likt cancer skickar kraftiga ringar på vattnet och drabbar inte bara de två det gäller, utan barn, familj, vänner. Att tro att dom som står mitt uppe i det därför väljer en feg, enkel lösning, är i bästa fall rätt så naivt. I annat fall korkad. Fast problemet är att den insikten kanske först kommer efter att man har ”varit där”. När jag stod med båda benen mitt uppe i det fick jag hursomhelst en hel del råd. I all välmening, men en del så knasiga att jag skrev om vårt behov av att ge ”råd” i situationer vi inte riktigt känner till. (Texten finns kvar på engelska på Linkedin.)

När ett samlivsuppbrott är ett faktum, är det lätt hänt att hamna i en ohälsosam ”tävlingssituation” med sin förra detta. Det dåliga samvetet jag kännde gentemot mina barn gjorde att det blev så  i mitt fall- Jag kände även att jag deltog i en tävling, där jag var passiv deltagare utan att riktigt känna till reglerna. Hur det går till är såklart olika från fall till fall, och upplevelsen är sannolikt olik även mellan föräldrarna.

För min del rörde det sig mycket om dåligt samvete för delar av den uppväxt jag hade gett dem. Trotts att jag i grunden är ”en glad skit”, hade jag under stora delar av barnens uppväxt varit arg och högljudt hemma. Både i relationen med min fd, men även vis a vis mina barn. Som en direkt konsekvens blev det efter skilsmässan mycket viktigt för mig att få barnen att förstå, inte nödvändigtvis gilla, men som ett minimum acceptera, mitt val att avsluta samlivet med deras mor. Dessutom blev det extremt viktigt för mig att få barnen att köpa planen och visionen för det nya livet vi skulle ha tillsammans. Att ”rätta till” mina tidigare brister och skapa ett öppet fridfullt hem blev mitt prio ett. Jag kämpade hårt, I bland försökte jag definitivt för hårt för att bygga broar och hitta harmoni. Ibland slog det bakut och vi föll in i gamla mönster. Så även jag. Att barnen inte följde min ”grand master plan” i mitt tempo, eller avvisade mina initiativ drabbade mig hårt. Under en period var det var svårt att låta bli att ta deras avvisning som ett tecken på större kärlek till den andra föräldern. Det var ingen god känsla.

När jag nu sitter å skriver detta inser jag att självkänsla, skuld vis a vis barnen och sin omgivining är något jag får fördjupa mig i senare bloggpost. Just nu är jag dock nästan euforisk över att relationen med båda barnen är riktigt riktigt bra.

Så vad har ändrats? Efter att ha tjatat tjatat och tjatat för att få DOM att ändra sig, i någon naiv tro att jag kunde påverka det bara för att jag var vuxen och förälder, så har jag backat. I stället för att jaga på dom och bjuda, bjuda och bjuda, har jag lyckas i att släppa dom en bit från mig, vilket nu leder till att dom frivilligt söker upp och bjuder in mig mera. Med Lotta som ”ny person” i familjen får vi nya impulser, stöd och nya vägar. Det är bra, även om en annan oro kommer över mig vissa dagar: Släpper jag ungdomarna så långt att de känner att dom inte ”platsar” längre? Jag hoppas och tror att det mest är hjärnspöken. Skillnaden mot innan är att nu är samtalsklimatet så att det här är något vi diskuterar – lugnt och sansad – över köksbordet.

Facebooktwitterlinkedinmail

2 thoughts on “I dag kom mitt barn hem!

  1. Intressanta reflektioner och lärdomar som vanligt. Vid en ganska sen tidpunkt i mitt liv fick jag lära mig att man inte kan förändra andra människor. Den enda man kan ändra på det är sig själv. Då kommer den trixiga följdfrågan: Vad är förändring och vad är utveckling? Den frågan tror jag att man skulle kunna använda minst en hel dag till att diskutera. Men en enkel variant att få till förändring beskriver du så bra genom att ”backa”. När man backar får man ju ett större och bredare perspektiv. Tror att du precis som jag har svårigheter med just ”backandet” eftersom man är så intensiv, engagerad och fokuserad. Bieffekterna av de egenskaperna är ju att man blir hemmablind. Jag brukar använda mig av ”vinklingsförflyttning” när jag vill utveckla mig själv eller hitta en lösning. Att helt enkelt försöka se en svårlöst situation ur en annan vinkel. När man lever i en god relation så får man ju automatiskt hjälp av sin partner med att se saker från ett annat håll. Jag känner igen mig från din beskrivning att man tar i så man nästan spricker för att visa vilken god förälder man är. En konstig effekt uppstod hos mig efter min separtion från min dotters mamma. Inte att jag kände att jag ”tävlade” mot mamman. Istället blev jag ”superpräktig”. Tog i så jag höll på att spricka och gjorde saker som inte stämde med min natur och karaktär. Allt för att vara ”super-pappan”. Orsaken till det var att jag inte fick halva tiden med min dotter trots att vi hade gemensam vårdnad. När jag fick präktighetsanfall en gång så hände följande: Min dotter var ungefär 5 år och hon satt och ritade vid köksbordet samtidigt som jag försökte spika upp en hylla i köket (jag är INTE en händig man). Jag misslyckades med att sätta upp hyllan. Därefter var det dags att gå ner i tvättstugan och fixa tvätten. Min dotter följer med. Hon fortsätter med sitt ritande liggandes på mage på golvet i tvättstugan. Plötsligt får jag för mig att jag ska använda mangeln. Jag har aldrig manglat i hela mitt liv. Nu i efterhand vet jag att jag fick ”präktighetsfeber” vid det tillfället. Manglandet blev ett totalt fiasko. Jag begrepp aldrig hur mangeln fungerade. Efter tvättstugebesöket återvände vi till lägenheten. Vi hamnar i köket. Min dotter står på knä på en stol hängandes över bordet helt fokuserad på att skapa små konstverk i form av teckningar. I min ”pappabekräftelsetörst” säger jag till min dotter: ”Din pappa kan ju ingenting. Han kan inte spika upp hyllor och han kan inte mangla”. Snabbt och rappt utan att lyfta blicken från sitt tecknande säger min dotter: ”Nej, men du ser ju och hör bra i alla fall!”

    1. Tack för ditt engagemang Micke. Den här gången var det dina tanker som satte igång mig igen. Du har rätt – kanske inte en tävling, men ett starkt önske om att göra saker bättre för barnen än det jag hade klarat innan. Jag har alltid ägnat mycket tid med dom, men jag hade också bidragit i stor grad till att ge dom en konfliktfylld uppväxt. Det ville jag göra bättre. Problemet för mig uppstod sen när dom inte alls svarade på mina initiativ och försök. I den situationen jag var i då tolkade jag det allt för ofta som om dom inte brydde sig om mig alls – eller än mer smärtsamt – mer om sin mor än om mig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *