Jag – ett fetto? Del två

Jag brukade hata att gå i för tighta kläder. Minns inte riktigt när det började. I samband med att jag slutade som officer tror jag – möjligen tidigare. Jag gick i alla fall upp i vikt när jag gick från ett aktivt fysiskt jobb till att bli hemmapappa och sedan ständigt fikande student. När jag senare fick möjlighet att resa till USA med jobbet känndes det fantastiskt underbart att få handla stora pikét-tröjor och rymmliga skjortor att gömma mig i. I min hjärna kunde jag genom val av kläder passera från att se fet till muskulös ut. Det funkade hyfsat. Men av och till hade jag återfall.

Fett eller bebis?! Fett eller bebis?! Fett eller Bebis?!

Min son har under uppväxten haft roligt genom att nypa mig lite i sidfläsket och fråga retsamt ”Fett eller bebis?!” Fast jag vet att han varken är korkad och undrat på riktigt eller att han varit ute efter att göra mig illa, så har jag tagit mig illa vid av hans barnlek. Hans oskyldiga retsamhet har rört vid något i mig som jag försökt gömma så gott jag kunde. Givetvis har jag inte varit särskilt mottaglig för hans kontaktförök när han retats på det här sättet.

Inte bara fläsk...
Inte bara fläsk…

Men tillbaka till min utveckling. Medgång motiverar, och som du kanske såg i inlägget i del ett, fick jag resultat rätt snabbt av min träning och fokus på mat. Likväl var det inte för jag såg mig själv på fotot här nedan som min egen självbild började ändras och jag såg något annat än en småfet gubbe. Bilden togs på en fjälltopp i Norge som heter Slogen och är delvis censurerad…

Det hela var ett inslag av galenskap inpirerad av en norsk (såklart!) trend bland naturintresserade ungdommar. En facebook bekant till mig hade hakat på trenden och utmanade andra att hänga på. Hade du vågat? Insikten i att ankungen kanske till och med var en svan gjorde mig mer avslappad och jag blev snällare mot mig själv, fast hela vägen tog det mig inte.

Mina barn säger att jag ställer rätt höga krav. Dom har sannolikt rätt. Det dom inte vet är att kraven jag ställer på mig själv är enormt mycket högre än det jag någonsin skulle ställa på dom eller någon annan så trots att jag hade börjat leka med tanken att jag inte egentligen var tjock, så var min kropp långt från nånting jag var bekväm i.

När Lotta och jag träffades gnällde jag faktiskt fortfarande en hel del över min egen kropp. Hon boostade mig hela tiden – oförtjänt tyckte jag. Fast jag känner ett enormt förtroende för henne och har litat på henne till fullo från dag ett, så var min kropp nånting jag hade svårt att verkligen ta in. När hon berättade att hon tyckte om mig precis som jag var och gillade att jag var stor och stadig kände jag att hennes komplimanger som relaterade till min kropp var extremt svåra att ta. I mitt inre tänkte jag att:

Ja, ja – det är väl ingen stor grej för henne så då drar hon väl en liten vit en för att jag ska må bra.

Det tog lång tid och hmm mycket fjäsk innan jag insåg och vågade lita på att det hon sa faktiskt var sant. Det absurda i det hela är att – hör och häpna – Lotta har inte kropp som en retoucherad 20-årig supermodell (men va fan!!??, Lottas anmärkning) – MEN DET BRYR JAG MIG INTE OM. Jag tycker hon är gööörsexig hursomhelst. Kroppsnoja’n har varit en grej kring mig själv och mina brister. Andras icke-”perfekthet” har inte spelat någon roll för mig. Lite fascinerande är det allt. Och fullkomligt orationellt. Jag attraheras av människor primärt pga deras hjärnor och icke-kroppsliga egenskaper, samtidigt som jag har dömt ut min egen kropp stenhårt. När jag har pratat med Lotta om det här har jag insett att denna irrationaliteten är rätt vanlig. Som någon annan skrev i kommentar på mitt första inlägg på temat (Här eller på Facebook) så är det kanske dags att lägga rädslan för att inte räcka till på hyllan. Vi duger som vi är och det är mest vi själva som gör stora saker utav någonting som är ickesaker.

HöstkajakFör min egen del bryr jag mig inte så vansinnigt mycket om det ena eller andra längre och det känns som en stor befrielse. Däremot vet jag att det kommer komma återfall och träningsryck. Men förhoppningsvis mer för att jag känner att jag vill komma i bra fysisk form för att orka med det liv jag vill leva och inte som en värdemätare på hur mycket värd jag är som människa. Själkänsla – där har vi det igen. Att må bra hela vägen in i själen och inte lägga alla möjliga knasiga värderingar och jämförelser till grund hela tiden. Svårt men befriande. Nu ska herren ut och träna och njuta av höstfärgerna från kajakperspekiv tillsammans med Lotta. Trevlig helg på er!

Facebooktwitterlinkedinmail

5 thoughts on “Jag – ett fetto? Del två

  1. Mål, syfte och skrivandets ädla konst far runt i skallen på mig när jag läser det här, Runar. Det verkar som att du slängde in en känslomässig handgranat långt in i ditt inre demonförråd i del 1. Nu i del 2 verkar det som du fått upp hela ”fetto-temat” till ytan. Så himla bra!!! Att utmana sig själv och möta sina egna skavanker……………och att bli ”kompis” med det som en gång var skavanker, är ju en briljant uppvisning i skrivandet som självterapi. Jag blir full av beundran, men samtidigt avundsjuk, på din förmåga! Du är en beundransvär människa, Runar. Tack för att du delar med dig.

  2. Precis som jag skrev till del 1, fast på FB, tycker jag du är oerhört modig som blottlägger dig på det här sättet. Och mycket mycket nyttigt att läsa, för oss alla! Du är en förebild och jag känner igen mig i allt du beskriver. Och det känns, hör och häpna, bra!
    Vi lever i en era av total kroppsfixering, hälsoideal och ungdomsnoja. Det är destruktivt, känner jag. För mig. Jag vill vara smal, jag vill vara ung, jag vill stråla av hälsa. Jag är inte längre så smal, precis, jag är inte ung och jag har reumatism. Jag fallerar på alla punkter. Och bortser i mörkare stunder från det som är mina styrkor, till förmån för sådant som är svårt och helt omöjligt att förändra. Tack för att du sätter ljus på det här.

  3. Vi är många som lider av dålig självkänsla, eller själkänsla som du så bra uttrycker det, vilket jag tror är grunden till problemet. Att inte duga, att inte platsa och räcka till.. Visst är det tragiskt. Vi i vår del av världen som har så mycket materiellt men saknar ofta det mest basala i världen – kärlek. Och då tänker jag främst på kärlek till oss själva. Jag började på yoga för att nå dit och det har hjälpt mig. Jag har hittat ett inre lugn och en mycket större kärlek till mig själv och till människorna omkring mig. Acceptans, respekt och att vi alltid har ett val är andra saker jag har tagit med mig från yogan. Min ökade ålder har också gjort mig mer förlåtande mot mig själv. Saker är okej! Det är bra som det är! Du är bra!

    1. Du har rätt Stina. Vilket väcker nyfikenheten i mig. Vad är det som orsakar det och hur gör vi för att undvika denna totalt bortkastade känsla hos oss själva men även hos andra?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *