Jag – ett riktigt fetto…

I samtalen kring bloggen har Lotta och jag pratat mycket om ton och inriktning. Vi har sedan dag ett varit överens om att om det ska vara någon poäng så måste vi våga vara ”på riktigt” och att utmana oss själva, samtidigt som vi lämnar ut mer än en fasadbild. Så långt har det varit vissa svåra teman som varit lätta att skriva om, men i dag kommer ett svårt tema som dessutom var svårt att sätta på pränt. Ni får ta det för vad det är. Svårt.

Det tjatas mycket om kvinnor, kroppar, ideal etc. Och det är OK. Det finns damtidningar (Någon som läser Amelia/Tara etc…?) som specialicerar sig på att sidorna 4-10 berätta historier om hur du som kvinna ska aceptera dig själv som du är och hur himla bra det är med ++modeller…. För så på sidan 15-> ha bantningstrender, träningstrender och ”gör om mig reportage”. Ironiskt tycker jag.

BMI 25 +
BMI 25 + Jag är stor. Fet skulle man också kunne säga. Så har jag åtminstone alltid tänkt på mig själv. Hur bra är det egentligen?

Män har inte riktigt haft samma uttalade ”krav på sig” genom media och reklam. Eller så har vi det, fast det pratas mindre om det. Att vi sen har en råare, och kanske mer ärlig feedback sinsemellan än vad ni kvinnor har, kan göra det svårare att acceptera sig själv och den formen man nu råkar befinna sig i.”Tjena! Va tjock du har blivit!” är en helt OK hälsningsfras män emellan. Ja om inte mannen i fråga verkligen blivit riktigt tjock såklart. Då kan även manlig finkänslighet kicka in…

Jag har alltid varit relativt stor. Just nu ligger jag runt 106 kg. Det är lite i överkant. Jag har varit uppe i 109. Det är långt i överkant av min trivelsvikt. Men är jag ohälsosamt fet? Om man beräknar min BMI ligger den på 30,6. Jag har med andra ord inte bara övervikt utan jag tillhör kategorin fetma, grad ett.

Med pappa på fördäcket
Med Pappa på fördäck. Jag kan ha varit 13-15 och var hyfsat stor redan då. Nånstans där, eller möjligen efter jag kom hem från utbytesår i USA började bilden av den egna kroppen att bli hmmm knäpp-

Så länge jag kan minnas har jag fått ta pikar om min storlek och vikt. Oftast kopplat till fetma. Missförstå mig rätt, jag har aldrig egentligen tagit det som mobbning, likväl har det gjort något med mig. Som en ren försvarsmekanism har jag över tid använt humor och därmed själv varit den som drivit med min vikt och storlek. Jag har sett till att komma andra i förköpet så att poängen skulle ha sagts innan nån annan hann säga dumma saker som kanske upplevdes som sårande.

Första gången jag kan minnas att jag verkligen tog mig illa vid  av vad någon annan sa var i gott vuxen ålder. Jag var pappa och barnen och jag var på seglartävling med en av barnens klubbkompisar och dennas far.

Vi satt och slängde skit till, och om varandra då kommentaren för 4de gång kom från 13-14 åringen i baksätet. ”Men det är ju inte så konstigt Runar – du är ju så fet!”

Det blev en gång för mycket. Dessutom utan att jag själv hade initierat skämtet. Jag minns hur jag såg svart och tvärrnitade i 90+ på den öda landsvägen. När bilen stannat helt vände jag mig om och var på god väg tillbaka i baksätet med alla mina kilo och gjorde jäkligt tydligt för den uppkäftiga unge herren att nästa gång han sa något som helst om mig och min kropp kom jag till att hjälpa honom ut av bilen. Hans far som satt brevid mig där framme sa inte ett ljud under hela upptrinnet.

Jag har nog aldrig riktig mobbats, utan det hela bygger mer på en känsla och subtila tolkningar. När jag för 20+ år sedan läste på Krigsskolan sprang vi 3000 meter som årlig fysisk test. Ett år sprang jag på 10:13 som väl är en dräglig tid. Vid utvecklingssamtalet kort tid därefter fick jag feedback från mitt befäl: ”Och sen 10:13 på 3000! Det är ju skitbra – du har ju trots allt ingen löparkropp!” Jag tror egentligen det var menad som en komplimang, men det har hängt med mig i över 20 år, vilket är lite konstigt med tanke på hur lite annat av det som sades under den tiden jag egentligen minns… På samma sätt minns jag hur jag i mitt förra liv till och från fick en del inte lika fullt så subtila hint om kopplingen mellan bukfettma och diabetes. Möjligen blev det sagt enbart i generös omtanke för min hälsa, men det mottogs definitivt inte på det sättet…

När pappa drabbades av cancer var min spontana reaktion att vi tillsammans med honom sätta upp en ”bucket list” på saker vi skulle göra tillsammans innan han blev för sjuk. Jag gick rätt på autopilot och ville agera mig ut ur smärtan. Allt var för stort och jobbigt för att greppa, och att inte kunne göra något alls kändes övermäktigt och förfärligt. Pappa ville dock inte ha någon ”bucket list”, så där satt jag med min egen frustration och svindelkänsla i ett liv som snurrade snabbt medan jag tappade kontrol och fotfäste.

Mycket av det som hände runt mig inte var upp till mig att påverka, och jag insåg jag att jag behövde hitta något som jag direkt kunde ta kontroll över för att inte bli knäpp. Det blev min egen kropp.  Jag kunde redan en hel del om både träning och kosthold, men mitt problem hade fram tills dess varit att leva som jag visste var ”rätt”. Känns kanske igen av någon. Genom lite googlande hade jag kommit över en kille som heter Tom Venuto och hans ”Burn the fat – feed the muscle” koncept. Jag gillade upplägget och med vad jag redan visste, verkade Tom’s tanker vettiga så jag kastade mig på. När jag gör saker är jag all in om du inte redan fattat det. Uplägget funkade klockrent. Ingen diet att hålla, utan lite bättre matplanering, rudimentär kaloriräkning och en hel del träning.

Tre veckor med Burn the fat
Tre veckor med Burn the Fat. I efterhand kan sägas att bilden till vänster nog representerar det sämsta jag någonsin mått i hela mitt liv. Om du inte ser datumen så står det mycket riktigt. Jan 2 och Jan 23. Det är alltså 3-tre veckor mellan fotona.

Jag gjorde framsteg. Snabba framsteg. En del av upplägget är att göra sig ansvarig jämtemot någon annan genom att kommunicera sina mål och dokumentera och rapportera progression varje vecka. Det är kopplat till psykologi och gör det svårare att ”fuska”. Jag gick även här all in och bestämde mig för att att post’a bild i bar överkropp varje måndag på min Facebook sida som min statusuppdatering. Samtidigt bjöd jag in till att ge mig verbal smisk om jag inte visade på framsteg.

Om inte det hjälpte att ha 4-500 pers som jag potentiellt stod till svars för så hjälper inget tänkte jag.

Det gick faktiskt över all förväntan och kilorna rann av mig. Ordentligt. Dessutom bygde jag musklatur så det stod härligt till. Jag bytte ca en kilo fett mot muskler i veckan och var väldigt nöjd med min utveckling. Jag kände dessutom att det var nån ting i min tillvaro som jag bemästrade och hadde kontroll över, vilket gjorde smärtan med min pappa mindre närvarande. Det gick bra nu och jag var på rätt väg- fortfarande fet i egna ögon och långt ifrån nöjd. Men – jag var på väg ut ur mina dunkla rum…

Det här är svårt att skriva om och jag vet att det finns risk att nån tycker att: ”Jammen vaddå? Vad gnäller han över?!Sååååå fet är han väl ändå inte. Men det är inte poängen här. Den bristande självkänslan och självbilden är själva poöngen. Och jag tror inte jag var helt ensam om den. Varken som man eller som människa. Det kommer en fortsättning. Just nu känner jag mig rätt tom och utlämnad, men jag ska knyta ihop säcken, så ha tålamod.

//R

Facebooktwitterlinkedinmail

9 thoughts on “Jag – ett riktigt fetto…

    1. Jaha………..så har du gett dig på ett ämne som du kanske tror att du är ensam om. Det är du inte!! Jag känner så väl igen mig i dina tankar, funderingar och konstateranden. Att hålla sig strikt till att kommentera vad du skriver utan att jag förvandlar mina ord till en sörja av självömkan och ”bedrövlighetspoesi” är en svår balansgång. Jag är ganska övertygad om att ditt finurliga och fina uttryck: ”själkänsla” är starkt förknippat till det här ämnet. Det är väldigt svårt att skriva om det här eftersom man gärna vill förminska det och gömma sig bakom en clownmask och skämta bort det. Precis som du beskriver. Jag tillhör kategorin människor som bara genom att läsa en meny så går jag upp två kilo. Jag tycker om godis, läsk och chips men jag äter så gott som aldrig det. Varför? Jo, jag blir tjock. Ett tag för länge, länge sen var jag vegetarian. Varför? Därför att jag ogillar att man äter kött ? Nej, därför att jag trodde att man blev smalare av att vara vegetarian. Som 19 åring slutade jag använda socker i kaffet. Varför? Jo, man blir tjock av socker. Vi är inte de enda männen som har de här funderingarna. Långt därifrån. Men att ta upp problemet till ytan och belysa det på ett seriöst sätt, så som du gör, Runar, är beundransvärt och kräver ett stort mod. Egentligen är det här inte något som man dela upp i manliga och kvinnliga problem. Jag tror att det måste ses som ett mänskligt problem. Livet är inte rättvisst. Det finns de människor som kan stoppa i sig precis vad som helst. Den ena onyttigheten efter den andra utan att gå upp ett gram i vikt. Då antar jag att vi pratar om ämnesomsättning och genetiska förutsättningar. Jag har varit aktiv idrottare och på senare år ”periodare” när det gäller joggning och power walk. Men nu när jag nått senioråldern verkar det som att ämnesomsättningen är sämre än någonsin. Seniormusklerna (fett!) har invaderat min kropp. Trots mina sportaktiviteter har jag varit tjock i hela mitt liv och att ha en sån kroppsuppfattning är inte bra för ”själkänslan”. Självförtroende har jag så det stänker om det…………..men ”själkänslan” (självkänslan) är en stor svart, blind fläck. När jag tittar bakåt kan jag se att min kroppsform har skuttat fram och tillbaka och upp och ner men innerst inne har jag alltid upplevt mig själv som tjock. Du berättar om kommentaren du fick från en 13-14 åring under en biltur. Jag har en hel drös med kommentarer som sitter nitade i mitt inre ”tjock-smocksförråd”. Kommentarer som oftast kommit från idrottsledare och kollegor. Hur lär man sig att leva med det här? Allvarligt talat är mitt svar: ”Jag vet inte”. Det hade varit intressant att få höra hur andra män lärt sig att leva med en kroppsform som de inte är nöjda med.

      1. Wow Micke! Tack för en utfyllande, personlig kommentar på det här lätt tabustänkta ämnet. Egentligen är det här rätt sjukt och jag tror du har rätt i att detinte är ett manligt/kvinnligt problem, utan en utmaning vi alla sliter med i olik grad. Efter at ha tryckat ”Publish” i går har jag varit jättenervös. Vad om det bara är jag som känner såhär?! Blottlägger jag mig helt nu och vad i allsindar kommer konsekvensen bli?! Jag tycker fortfarande det är skitläskigt och jag har hamnat en bra bit utanför min komfortzon, men samtidigt tror jag att jag är inne på något som jag ska plocka upp i en del två så snart jag har fått ”smält” det här inlägget.
        //R

    2. Visst är det Malin! Och så djäkla onödigt dessutom eftersom vi oftast egentligen är mer upptagna av våra egna brister än andras.

  1. Jamen jag tycker att du är stilig och manlig! Förstår ändå vad du försöker förmedla och håller med om att många män kan bedriva samma kamp.

    1. Tack Nina. Jag återkommer lite till det här i del två. Det knasiga är hur komplimanger till viss grad rinner av utan att göra intryck i en sådan sits – eftersom jag ”vet”…

  2. Du kan jo ikke ”vite” helt… Ei heller kan de som snakker om ”løpekropper”… Milde makaroni… Jeg er helt sikker på at mange ville ha problemer med å holde følge med deg over Hardangervidda!!!! Jeg syns at en kropp som fungerer over Hardangervidda er mer verdt enn en ”løpekropp”! Dermed blir jeg sikkert hatet av alle som har løpekropper…. Så kan de hate meg og jeg kan hate dem :o) Dette er sikkert fordi jeg holder samme tempo på 3000 som på 3 mil – kroppen min har bare dette ene tempoet…. Jeg er i grunnen ikke så interessert i å løpe så mye lenger. Bedre å gå en tur eller gå på ski!
    Sønnen min har konstatert at han og pappa har små mager mens jeg har stor mage. Og slik er det bare. Pappa er 192 cm og veier 75 kg, jeg er 180 cm og veier 110 kg!!
    I have started to say: Are you talking to me, eh?

  3. Ditt inlägg har snurrat och snurrar fortfarande i skallen på mig, Runar. Det finns ju massor av människor som älskar sina kroppar. Man ser bilder där man putar med rumpan och trycker fram brösten. Man ser bilder där man spänner triceps, biceps och baseballkeps. Samtidigt som man poserar genom att spänna musklerna á la King Kong eller Tarzan. Alla de här människorna verkar vara väldigt tillfreds med sina kroppar. En del t.o.m. uttrycker det i ord. Då ska man veta att alla inte ser ut som normen för bodybuilders och fotomodeller. Många av de här poserande människorna har alla möjliga olika kroppsformer. Jag börjar ju genast att fundera på det här med själkänsla (ta patent på det uttrycket, Runar!), självkänsla och den bild man har av sig själv. Varför blir det så här? När både män och kvinnor uttrycker sitt missnöje över sina kroppar? De som gladeligen och med stor självsäkerhet(?) visar upp sig på bild och ofta verbalt uttrycker att de är glada och nöjda över sin kroppsform och kroppsstorlek. Hur blev de så nöjda med sina kroppar? Fick de några hemliga okända vitaminer i bröstmjölken när de var bäbisar? Fick de tillskott av någon trolldryck i vällingen, när de var spädbarn? Det hade varit intressant att få någon kommentar från en människa som älskar sin egen kropp. Någonstans i mitt innersta tror jag att det är två saker som bidrar till vårt ”hata-din-kroppsyndrom”. Positiv bekräftelse och ett positivt synliggörande under uppväxten måste vara några faktorer som bidrar till om man tycker bra eller dåligt om sin kropp. MEN…………jag tror också att media och reklam är stora bovar i det här känsliga ämnet. När man konstant blir hjärntvättad , detta gäller både män och kvinnor, hur man ska se ut så kanske den mest tydliga och starka självbild krackelerar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *