Fan att nån måste dö innan man kan leva!

Påminnelsen kom som ett slag i ansiktet. Det flashade förbi som ett kort flash mitt bland flyktninghistorier, internationell politik och alla som skrek i halsen på varandra hur förbannat duktiga, viktiga och goda de var i mitt dagliga twitterflöde. Jag scrollade tillbaka och öppnade artikeln.

Fick stroke vid 22- nu bryter hon med stressen löd rubriken. Jag kände hur jag fick rysningar på ryggen.

Jag känner henne inte – Siri som artikeln rör sig om. Jag följer henne på Twitter och har kommunicerat lite med henne utifrån att jag fick stor respekt för hur hon förra året sa upp sig från ett jobb hon inte trivdes med och sedan kaxigt satte igång en kampanj där hon sökte efter Sveriges bästa chef. Du kanske läste om den. Jupp – det var Siri.

Fatter'n - Besse - Min Idol.
Fatter’n – Besse – Min Idol.

Tankarna flöt vidare till vilken resa jag själv har gjort dom senaste åren – helt sedan den där dagen i slutet på September 2011 då jag fick veta att min älskade Pappa hade körts till sjukhuset för att de hade hittat ”något” i hans mage. Pappa?! MIN Pappa! HAN som egentligen var odödlig och som efter att ha hållt i två tjänster under en lång tid ÄNTLIGEN skulle få njuta av en tidig pensionstillvaro i ny lägenhet tillsammans med Mamma. Cancer. Jag visste det intuitivt.

Pappa. Som inte var rädd för någonting. Ja ingenting förutom att dö av cancer då så klart. Men med en far som hade dött efter den tredje hjärtinfarktet vid 60 års ålder var inte cancer det vi oroade oss för i vår familj. Nää. Pappa skulle dö av hjärtinfarkt. Wham- bam-thank-you-mam. Men framför allt skulle han dö sen. Han skulle inte bli sjuk bara 4 månader efter att han gått i pension 63 år ung. Jag visste även hur han skulle dö. Han skulle dö i skidspåret. Lycklig av att vara aktiv med något han gillade.

Pappa var lite fet. Det hindrade honom inte från att känna sig som Petter Northug så snart snön la sig. Även om han jobbade länge, spännde han gärna på sig pannlampan och begav sig ut i spåret sent på kvällen.

Pappa i sitt rätta element
Pappa i sitt rätta element

Så jag var övertygad att han skulle ta ut sig och få dö snabbt där ute i naturen. Men inte av cancer. När han blev sjuk rasade mitt liv. Han – mannen jag avgudade skulle inte fortsätta att vara en del av mitt liv. Det var ofattbart. Samtidigt fick jag en styrka jag inte visste att jag hade, och den hjälpte mig att lyfta blicket och se mitt liv och mina val med andra ögon. Min dåvarande fru och jag hade kämpat länge. Dock hade ingen av oss riktigt vågat att ta tag i våra utmaningar och kompromiss. Pappas sjukdom gjorde det akut för mig, och jag är övertygad att hon inte hängde med i mina tankar alls. Fast saker kommunicerades tydligt, tror jag känslan eller antagandet var att jag mest var tvungen att hitta utlopp för min ilska och avgrundsdjupa ledsenhet över Pappa. Så var inte riktigt fallet. Cancern hade fått mig att se att vi stod på helt olika planeter och att det var mitt ansvar, för min egen del, att göra något med det.

Fuck Cancer!
Fuck Cancer! När han låg på sjukhuset sista dygnet fick han mitt armband. Det var även med i kistan. Som ett långfinger till sjukdommen som tog hans liv.

Jag minns jag satt med Pappa en sen natt i mellandagarna 2011. Cancern var då konstaterad sedan mitten av November och det var nattsvarta utsikter. Han gillade inte att gå för att lägga sig, för trots sömntabletter kom tankarna om döden. Så vi pratade natten igenom. ”Jag ser ju att ni inte har det riktigt bra tillsammans, så ett av mina högsta önskemål när jag är borta är att ni hittar en väg att mötas” sa han. Jag blev som slagen till marken. Hur skulle jag bemöta det?! I veckor hade jag funderat över skilsmässa och så säger han så här!?

Känslan av att slå på någon som redan ligger, har aldrig manifesterat sig starkare hos mig. Vilket svin var jag då? Sitta här och neka en döende man hans sista kärleksfulla önskan?!

Du Pappa…? började jag försiktigt. Fan – det var inget enkelt sätt att linda in det jag skulle berätta för honom, utan jag sa som det var. Att jag under längre tid funderat på att kasta in handduken. Det var svårt. Pappa gillade min dåvarande fru. Men framför allt avgudade han mina barn. Så medan han satt tyst och såg på mig, förberedde jag mig på ett långt tal där jag skulle förklara för honom varför jag ansåg att barnen ville få det bättre med en pappa som var glad än den de hade för tillfället. Det behövdes aldrig. Pappa accepterade det jag hade sagt utan varken ge goda råd på vägen eller försöka övertala mig. Jag vet inte om det hade gjort någon skillnad. Jag var rätt så bestämd.

Jag trodde jag skulle få rätt så kort tid med pappa. Genom vad läkarna hade indikerat, hade han tur om han hann uppleva våren. Han fick tre vårar till innan han dog veckan innan sin 65 årsdag i Maj förra året. Då hade vi alla väntat länge nog. Mer än länge nog, men det är egentligen en helt annan historia.

En stolt son
En stolt son

När jag sitter och skriver det här dyker det upp massor av tankar upp  i huvudet och jag inser att ett enkelt inlägg på bloggen gör inte min far rättvissa. Samtidigt bara rinner orden ur mig, så jag måste nog återbesöka känslorna jag har båda för Pappa och även sjukdomen vid senare tillfälle. Jag vill dock avsluta med vad jag egentligen började med i det här inlägget. Vad som är viktigt i livet.

Dagligen dör det människor. Vissa ställen i världen i högre takt och på grymmare sätt än andra. Något barn som flyter i land på en turiststrand gjuter ett intryck på oss i några veckor, sen återgår allt till det normala.

Det är annorlunda när vi själva, eller någon nära oss drabbas. Lottas besök på väntrummet eller min resa med Pappa har fått oss att omvärdera värdet av själva livet och de värderingar och prioriteringar vi gör. Om det är EN sak jag hoppas åstadkomma med den här bloggen och genom att vara ”hyfsat” personlig och utlämnande, så är det att inspirera er som läser till en tankeställare kring vad som är viktigt i era liv. Jag har ett motto: Kriser är bra! Det är då man växer! Jag tror mycket på det eftersom jag själv har erfarit att det är just så. Men alla kriser behöver vi inte uppleva själv för att inspireras av dom.

Slogen. Ett symbol för så mycket. Pappa uppmanade mig att leva livet med full kraft för min och hans skuld in i det sista.
Slogen. Ett symbol för så mycket. Pappa uppmanade mig att leva livet med full kraft för min och hans skuld in i det sista.

Att mitt liv nu ser annorlunda ut kan lätt tillskrivas att jag hittat Lotta. Eller hon mig. Faktum är nog att vi inte på samma sätt hade hittat det vi har utan den härdsmälta vi båda gått genom. Och än finns det mycket att göra. Men gör det – inte stanna i att fundera på om du ska göra det. Ingen måste dö för att du ska behöva fatta.

Och Siri. God bedring! Du har lämnat inspiration och tankar hos mig. Tack.

 

Facebooktwitterlinkedinmail

7 thoughts on “Fan att nån måste dö innan man kan leva!

  1. Du är klok som vanligt, Runar. Sorg och smärta är starka krafter som, precis som du beskriver, leder till kris. Att man bearbetar dessa sotiga och svarta sinnesockupanter en gång. Det räcker ju inte. Sorg och smärta är tuffa och luriga rackare som kan slå till precis hursomhelst och närsomhelst. Det finns inga visir, sköldar eller skottsäkra västarsom hjälper. Men jag gillar din ”bumerangbearbetning”. Du bearbetar attacken snabbt för att lika snabbt låta den återvända till sin eländes-galax. Varje sån här krissituation leder till insikt och utveckling. Även om man själv upplever sorgen och smärtan som något malande, molande och omvälvande så är jag säker på att varje anfall från dessa dystra saker gör att man utvecklas på ett ödmjukt sätt. Du använder din klokhet och känslighet på ett fantastiskt sätt. Det här handlar om det svåraste en människa kan råka ut för Men jag tror att du med din innovativa förmåga handskas med dina sorgkantade känslor på ett väldigt mänskligt sätt. Det är viktigt det du skriver eftersom du inspirerar andra med dina funderingar. Det finns många, många som behöver dina ord för att de själva är så förlamade av sorg att de inte kan bearbeta sin egen saknad, sorg och smärta i ord.

    1. Micke!
      Tack för dina fantastiska ord! Erkänner att jag blir rörd av att läsa. Hela sorgprocessen är individuell som du är inne på. För min del tror jag mycket av sorgen kring has död bearbetades INNAN han dö. De där bilturarna från besöken hemma i Norge när jag växlade mellan: ”Herregud – tänk om det här är sista gång jag ser honom” till ”Herregud! Hoppas det här är över snart!”
      En del av mina tankar kring det här med tredje livet är att det även innebär att människor som står oss nära försvinner för oss. Det är tungt, men jag tror det är viktigt att inte stanna kvar där. Själv är jag förvånad över att jag inte sörger längre. Inte på det sättet jag fruktat i alla fall. Sen är det klart att det är som Bo Kaspers sjunger i den fantastiska låten 5:e juni – ”Jag önskar att jag kunne ringa och säga nånting till min far”. Bra låt i ett melankoliskt feel good! (Om man kan kalla det det!) Lyssna själv: https://open.spotify.com/track/3o71TZtUgHCMINBHAYLZDR

  2. ”Mellankolisk feelgood” är väl bara ett underbart uttryck. Tack för den Runar! Det är många som säger att man ”bearbetat sorgen” innan den kära och nära personen lämnar jordelivet. Jag har svårt att tro på det eftersom i princip ALLA som säger så blir lika handfallna, ledsna, chockade och belamrade av sorg när väl den älskade personen har somnat in. Jag är helt säker på att man kan aldrig vara förberedd eller över huvudtaget vara rustad för jordbävningar, tsunami eller översvämningar i sina själsliga gruvgångar och känslomässiga labyrinter. Jag tror snarare att man med hjälp av förnuftet har förberett sig på sorg och smärta. Nu är det ju faktiskt så att förnuftet kan utmana känslorna hur många gånger som helst utan att vinna. Känslan är alltid större än förnuftet. Vet inte om vi i västvärlden är sämre på att sörja eller om det helt enkelt har med kultur och samhällsstrukturer som ser KONTROLL som ett stort och starkt ledord. Att sörja är att tappa kontrollen. När man sörjer ska man tappa kontrollen. Din sorgbearbetning är föredömlig, Runar. Jag hoppas verkligen att det finns många fler som kan ta del av dina levande texter. Sorgen och smärtan som uppstår vid förlusten av en människa som stått en nära kommer att dyka upp om och om igen. I många fall i olika förklädnader. Förklädnader i form av ”obehaglighets deja vu” eler som trojanska hästar. Skillnaden är väl att man inte hamnar i ett totalt handlingsförlamat tillstånd längre. Snarare så kanske man ryser till av obehag och konstaterar att :”Jaha, nu dyker han upp igen, den där otrevliga typen”.

  3. Det här året har jag förlorat tre människor som betytt mycket för mig. Först var det mina två mostrar som dog med en veckas mellanrum, min pappa dog någon månad senare. Min mamma förlorade tre personer som (förutom sina barn) betydde allt för henne. ”Det verkar inte vara så kul att bli gammal, men det är bättre än alternativet” bruka min pappa säga.

    Min pappas sista fem år var en lång pina av en allt djupare demens, att se denna kraftfulla sjökapten,, en Viking, en örn, sakta degenerera till oigenkännlighet. Den enda tröst jag hade var att han levt ett fantastiskt och bra liv. Det krävs givetvis en hel del uppoffringar i livet för att ha en möjlighet att leva livet fullt ut, i pappas fall var det långa perioder till sjöss, långt och länge från familjen.

    Jag och min kära hustru har levt tillsammans i 37 år och aldrig tvekat på att göra det vi tycker är kul! Precis som mina föräldrar, framtiden vetvi inget om, mer än att det tar slut en dag.

    Detta blev lite rörigt, men ni fattar nog.

  4. Runar! Tack för din omtanke. Jag har varit här inne på bloggen och läst lite av och till. Mycket av det du skrivit om din far har väckt tankar och någon gång har jag funderat på att skriva till dig, men som alltid kommer man aldrig loss.

    Min pappa, min trygghet, min stora förebild och idol, ”min person” finns inte mer.
    Han blev sjuk för ett år sedan och förloppet har varit både grymt och snabbt. Orättvist är ett ord många har använt sig av i sammanhanget, men som jag aldrig kunnat ta till mig eller på riktigt relatera till. Jag hade inte önskat min värsta fiende ALS.

    Just nu är det bara bottenlös sorg, men det måste det nog få vara.

    1. Nej Emma – det är en rätt så ensam resa. Fast det finns en botten. Du kommer dit. Och det finns ett ljus i tunneln. Ord kan inte fylla tomrummet. Men du kommer hitta balansen igen. Det kommer inte bli som förr, men du kommer gå starkt ut av det. Erfarenheten du nå har gått genom är vidrig. Jag ska skriva om min erfarenhet och tanker omkring den här situationen. Jag är bara inte där än. Jag kan sakna min far, men sorgen finns inte längre. Den är ersatt av en gedigen dos djävlar anamma och vilja till att leva till varje pris. Det är vi skyldiga våra fantastiska pappor! *gråter en tår för båda din och min* Kram R

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *