Uppmärksamma dina nära!

Jag träffade honom mitt i julstressen. Vi var båda ute för att handla den där sista julklappen och fixa den där pricken över i:et som saknades för att få den perfekta julen. Vi hade arbetat tillsammans i åratal, men sedan några år tillbaka bodde han på annan ort med sin familj. Det var ett trevligt återseende. Vi pratade lite om vad som hänt sedan sist och hur läget var generellt. ”Ja om man läser bloggen ser i alla fall du ut att må bra” sa han med ett stort leende. Jag svarade som sant är, att visst gör jag det! Lite förvånande faktiskt, givet att mina antaganden om hur mitt liv skulle fyllas av mörker och evig förtvivlan när Pappa väl dog.

Ni verkar ha haft en mycket nära relation – jag hade aldrig det med min Far – jag kanske borde göra något åt det…

…sa han samtidigt som ett lite ledsamt drag drog över hans ansikte.

Julen i år kändes speciell. För inte att ställa till med tjafs som drabbade barnen sa jag OK till deras mors, för mig, överraskande manöver att ta med barnen på långresa över jul och nyår. Även den tid som barnen, enligt hur vi har brukat ha det, skulle vara med mig. Det hela var väl egentligen ett fait accompli och planerat innan jag fick nys om det. NÄR jag undrade varför, var svaret helt enkelt att det var lättast så – ”annars hade ju du haft åsikter i frågan…” Att ta rollen som ”Bad guy” som manegen var krattad för, kändes inte som något alternativ, så jul och nyår får bli som det blir. Jag ”kan ju fira jul med barnen i Januari!” Eller i September för den del…

På rock/funk konsert med Jarle Berhoft - Mamma rocker fett!
På rock/funk konsert med Jarle Berhoft – Mamma rockar fett!

Hursomhelst så sitter jag här efter en fin jul med besök av min Mamma. Hon har precis ringt mig och berättat att hon har tagit sig tryggt hem, trots lite snö på vägarna det sista stycket norrut. Det blev en väldigt low-key jul, med besök hos Lottas syster och familj som höjdpunkt vad julfirande gäller. På julaftonskväll gick vi, mamma och jag, en lång kvällspromenad innan vi kom hem, öppnade vars ett paket och kopplade av i soffan med macka, te och en riktig god film.

Innan hon åkte, berättade min dotter att hon kände dåligt samvete för att Farmor och jag skulle sitta ensamma på julafton. Jag vet inte riktigt hur jag ska berätta för henne om vårn jul, för hennes bild av hur vi firade kommer sannolikt att vara den av en ledsam, ensam och lite melankolisk jul. Så kanske det känns för dig som läser det här också. Måhända du tänker – Stackare! Ingen julmat och inga glada barnaskratt!

Men så var det inte. Läsare av den här bloggen kan inte ha undvikit att ha sett att jag har haft en tight relation med min Pappa. Han var min idol och hjälte, även om jag ofta gick stick i stäv mot hans råd. I denna enorma hjältebild kom Mamma i skymundan och blev den som fixade hemmalogistiken. Påverkad av den miljö jag under tider av livet befann mig i, fick jag en rätt trist bild av min egen Mamma. Hon var lågstadieläraren utan ambitioner eller en susning om saker som verkligen spelade någon roll” trodde jag. Jag hade ambitioner, visioner och var berest. I mina ögon var brist på ambition och önskan om att ”lyckas” något jag lärt mig att se ner på. I mina egna ögon hade jag för länge sedan ”mognat ifrån” Mamma. Hur det kom till utryck? Inte speciellt sympatiskt är jag rädd. Jag kunde vara rätt hånfull mot henne när jag upplevde att hon inte ”hängde med”. Eller så pratade jag bara med Pappa. Hon kände det nog också, för jag vet att oftast när jag ringde så sa hon rätt snart: ”Du vill väl prata med Pappa?” innan hon lite ledsen lämnade över luren till min far…

Runar – jag tror det är läge för dig att komma hem nu.

Jag minns att hon ringde mig på jobbet den där dagen mitt i Maj 2014. Hon var lugn och trygg när hon berättade att Pappa låg på sjukhuset – sannolikt för sista gången och att det var dags att komma hem och säga farväl. Hennes lugn smittade av sig på mig. Jag har en bild från dagen efter där hon ligger på en sjukhussäng bakom pappa. Han sover och vi räknade sekunder mellan hans andetag, väntande på det sista. Mammas blick är lugn, fridfull och fylld med kärlek. Någon stans där i misären återupptäckte jag min Mamma. När Pappa väl fick somna in var det hela rätt odramatiskt. Med kroppen full av morfin slutade han andas. Mamma och jag var där. Utan att egentligen säga det drog vi nog båda ett lättnadens suck – fast man inte får säga så. Den första tiden efter var surrealistisk. Vi kom hem från sjukhuset klockan 7 på morgonen, tog varsin macka och crashade i säng. Några timmar senare knackade det på dörren och begravningsagenten var där för att bestämma psalmer och färg på blommar och tema för begravningen. Mitt uppe i det satt jag med insikten att jag – mannen i huset nu var ansvarig för att ta hand om min Mamma – den nyblivna änkan. Så vi stack i väg för att se på kajak till henne. Bäst att fortsätta med livet och sätta fokus mot nya horisonter tänkte jag. Hoppas bara hon inte bryter ihop tänkte jag också.

Min coola Mamma
Min coola Mamma!

Just det visade sig att vara en helt onödig oro. Å andra sidan om hon – eller jag för den delen hade brutit ihop – hade det spelat någon roll?! Vi fick en fin försommardag tillsammans och jag tog henne med på middag på en krog vid Oslofjorden i den pittoreska staden Dröbak, där vi satt och så ut över fjorden och vattnet vi seglat på tillsammans så många gånger. Mammas styrka smittade av sig på mig.

När det var dags för Pappas begravning hade jag bestämt mig – jag skulle hålla tal.

Att den skulle handla om Pappa var på något sätt givet, men jag ville att den skulle vara mer än så. Pappa var ju trots allt död. Den som behövde känna min kärlek och stöd var min kära Mamma. Jag minns inte riktigt vad jag sa, och eftersom jag aldrig skriver annat än nyckelord har jag inte talet kvar, men jag försökte att hylla min mor och den klippa hon varit i min lilla familjs tragiska tid.

Mötet med kompisen i julstressen fick mig att inse att jag inte var helt i mål med vad jag önskade kommunicera till min mor. Jag hade känt på känslan länge, men under vår promenad i det lätta duggregnet julafton fick vi pratat ordentligt om vår relation, om Pappa och hur jag fixar att fylla hans skor. Hon berättade att hon inte riktigt förstått hur viktig Pappa var för mig innan hon läste mina artiklar här på bloggen, och jag fick kontra med att jag inte förstod hur viktig HON var för mig för under Pappas sista tid. Vi var kanske inte ute mer än dryga timmen, men den timmen tog våran relation till en helt ny nivå. Att få berätta för Mamma, och sedan säga förlåt för att jag underskattat och nedvärderad henne, det gjorde gott. När Pappa blev sjuk flyttade mina föräldrar till en fantastisk lägenhet på ny ort. I början var Mamma rädd för hur det skulle bli att bo där ensam utan Pappa, men det har visat sig helt i onödan. Hon har ett umgänge och en social kalender som får min kalender att blekna. Att veta att Mamma har det bra, och att hon har massor av vänner som uppskattar henne gör mig både stolt, lättat och glad. Jag är fruktansvärt stolt av min unga, sportiga Mamma och utan att pusha hoppas jag att det från någonstans dyker upp en värdig man som hon kan få bli stengammal tillsammans med! <3

 

Facebooktwitterlinkedinmail

2 thoughts on “Uppmärksamma dina nära!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *