Tar du väl hand om dig själv?

Jag får åtminstone äta ordentligt de veckorna jag har barnen! När jag är själv kan jag väl ta en macka…

Kommentaren flög förbi i mitt Facebook flöde. Det var från en nyskilld förälder som börjat landa i stressen kring att ha för många bollar att jonglera, nu när den nya verkligheten smugit sig på. Med små barn vet de flesta av oss att två armar i grunden är minst två för lite. Jag kände igen det. Lättnaden i att varannan vecka enbart behöva ta hänsyn till sig själv och de egna behoven. Få vara lite tonåring igen. Inte behöva anstränga sig. Äta när man vill. Vad man vill. Framför TV’n om man vill. Eller inte alls. Jag tror inte man behöver skilja sig för att få den känslan. Jag har tidigare i livet känt på den när jag varit ute på tjänsteresa. I samtal med andra bekanta har jag fått höra dom uttrycka hur skönt det är när tonårsbarnet, (Som man själv skämt bort till att förvänta fullservice och att man MÅSTE äta innan, eller efter kvällens träning!) är borta några dagar så man kan få slarva med maten.

Mat ska inte bara vara näring!
Mat ska inte bara vara näring!

Som sagt – jag kände igen tankesättet. När jag skilde mig flyttade jag efter kort tid in i ett hus där jag bestämde mig för att göra om allt. Och då menar jag verkligen allt. Som en konsekvens blev måltiderna under en tid allt annat än regelbundna och oftast inte bestående av kostcirkelns alla olika delar. Frukost åt jag som regel, och sedan lite fil, mussli och solmogna jordgubbar från egna trädgården till lunch. Typ vid 16. Hämtpizza blev en klassiker – om inte pizzerian hade hunnit stänga  innan jag kom på att det var dags för middag. Som tur varade det hela enbart en kort period. Barnveckorna var dock heliga. Måltiderna gjordes från grunden och jag försökte jonglera så vi i största grad skulle äta tillsammans. Tiden kring matbordet har alltid varit viktig för mig. Kanske blev den än viktigare när barnen växte till sig och efter att vi började med ”varannan vecka.” För mig var det ett sätt att visa omsorg, men även få tid med dem för att checka av läget.

Men det var barnveckorna det. Själv slarvade jag. Möjligen med undantag av när jag jag började dejta och lyckats släpa hem nån Donna som jag försökte impa på med mina kulinariska färdigheter. Men över lag tappade jag lite suget på at laga mat när jag var själv.

Framför allt i en skilsmässa, men även i ett ”empty nest” där barnen flyttat ut, finns ledsamhet, saknad och tidvis självömkan redo att flytta in som följeslagare. Det finns många saker man behöver ta ställning till och behöver ifrågasätta i den nya tillvaron. Att förhindra dessa trista känslor att flytta in tror jag är viktigt för hur man mår och för att hjälpa en att fokusera på de möjligheter och den glädje livet faktiskt erbjuder.

NLP – Neuro-linguistic programming, som jag skrev om innan, tar för sig blandt annat det vi ofta referrerar till som ”Den inre rösten”. Vissa saker vi människor gör är kortsiktigt rätt bra, men ur det långa perspektivet, eller om vi ser lite nogrannare på det rätt så korkad. Det här med varannan vecka mat är ett typiskt exempel på det. Att välja att göra (trista) undantag med mat för oss själva är något som helt klart ger en kortsiktig känsla av lättnad och frihet. Å andra sidan – varför är det viktigare at lägga mer möda kring barnens mat än det man serverar sig själv?

Mat är viktigt! Inte bara som ren näring, utan även som ett sätt att upprätthålla vår självrespekt och värdighet. Om vi låter den inre rösten berätta för oss att vi inte spelar så stor roll – vad händer med oss då?

Vem säger att man inte kan äta kräftor själv?!
Vem säger att man inte kan äta kräftor själv?!

Som frånskild, eller som förälder med utflugna barn, tror jag att det är viktig att hålla fast ved vissa vanor och kanske även LYFTA nivån lite på det man gör när man är själv. Ofta använder vi ursäkten att vi inte orkar och det är så skönt att släppa ner axlarna när vi är själva. Fast – hur mycket extra arbete är det egentligen att göra det lite trevligt, röja undan veckans post, tända ett ljus och duka fint? Inte så himmla mycket. Men jag är övertygad att det spelar roll. Stor roll.

Jag har under de 3½ åren jag bott själv, ändrat mig. Där jag innan kunde glädja mig över en quick fix till middag, njuter jag nå av ett kungamåltid för mig själv. Fast om jag ska vara helt ärlig, så är dom rätt sälsynta nu efter att jag träffade Lotta. Och jag behöver inte ens försöka imp’a…

Vi är nyfikna på hur ni som läser det här tänker kring mat och andra sätt att vårda er själva. Om du dessutom gör mat enbart till dig själv är vi nyfikna på hur och vad du gör. Dela gärna i kommentarsfältet eller på våran Facebook sida så hjälps vi åt med den där guldkanten.

Facebooktwitterlinkedinmail

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *