En (vuxen) hästflickas bekännelser

Gemensamma – nya intressen och glädje

Igår var Runar och jag och red. Runar red på Luna och jag red på Sofus. Det var andra delen av en försenad födelsedagspresent till Runar (det kom ett ryggskott i mellan). Efter ridlektionen var jag lycklig. Lycklig därför att Runar är duktigt trots få timmar i sadeln och att han verkar tycka att det här är ganska roligt. Lycklig för att det plötsligt dykt upp en ridskolehäst i min väg som känns som något av det bäst jag någonsin suttit på och jag har ridit på många hästar i mina dagar. Men mest av allt var jag lycklig över att Runar och jag månar om att dela varandras intressen.

Jag är ganska säker på att Runar inte att hade guppat runt på en hästrygg i ett kallt ridhus en fredagskväll om det inte var för min skull. Dessutom är jag helt säker på att jag ALDRIG hade gett mig ut i Köpenhamns hamninlopp i en rank havskajak om det inte var för Runars skull. Nu älskar jag att paddla och jag har naturligtvis en plan med att sätta Runar i sadeln. Målet är att vi ska kunna åka på ridresa tillsammans och jag ser det målet komma allt närmare.

Hästar har varit en del av nästan hela mitt liv. Från de första lektionerna som sjuåring på en jättelik häst på Lunds Civila ryttarförbund, över tjatet om egen ponny som infriades någonstans i tonåren till de första lektionerna som vuxenryttare.

Inslaget nedan publicerades på weben i början av hösten i samband med återinvigning av Klagshamns Ryttarförening. Hur det började och sen bara fortsatte och fortsatte.

 

På minnenas stig…

Yiiiiii-haaaa!
Yiiiiii-haaaa!

Är ni snutar? Kvinnan i luckan, för det är väl en kvinna, tittar barskt på oss. Hon heter Birgitta lär jag mig senare och är ridlärare, hästägare, allkonstnär, skrotsamlare, ostälskare och allsmäktiga guds moder själv på Klagshamns ryttarförening.

Och dessutom är hon inte alls så barsk som hon låter.

Men denna torsdagskväll 1994, när jag för första gången på många år, ska sitta i en sadel igen, får hon mig att darra och nervöst stamma fram att nej, jag jobbar på kontor.

Att detta ska vara inledning på en troligen livslång vänskap med Birgitta och en definitivt livslång kärlek med hästarna, anar jag inte. Men i samma ögonblick som jag sätter mig i sadeln på Ivica, (vem kommer ihåg henne?) känner jag att jag har kommit hem och att jag aldrig mer vill stiga av. Varken bildligt eller bokstavligt.

Klagshamns Ryttarförening…

Ett gammalt ruckel till stall uppfört i en förfallen fabriksbyggnad. Eller ett alldeles magiskt drömslott fyllt av gemenskap och förväntningar.

För mig blev det i många år det sistnämnda. Och torsdagskvällarna blev heliga stunder. Den tid när jag fick lämna vardagen hemma och sväva fram på en varm häst. Här och nu. Ordlös kommunikation. Pirr i magen och förväntan. Vem får jag idag? Ska vi hoppa? Galoppera i havet? Vågar jag?

Hästflickan in action
Hästflickan in action

Men lika magiskt var fikan efteråt i ”Våfflan” – i en före detta pressbyråkiosk inpyrd av lika delar musbajs, Radar och hundkiss, radade vi upp smör, bröd, ost, paj och te, massor av te. Och en stund fick vi sitta i Birgittas närhet och lyssna till hennes visioner om vad Klagshamn skulle bli. Vilket stort ridhus vi skulle få. Var det nya klubbhuset skulle ligga.

Och på samma sätt som Birgitta drömde om ett nytt Klagshamn drömde jag och väninnorna om vilka fantastiska ryttare vi skulle bli. Vi skulle bli stjärnor. Vi började hoppa och plötsligt var vi unga igen och allt var möjligt. Där emellan landade vi i den krassa verkligen – med näsan före i ett hinder på något lokal hopptävling.

Men vänta bara…nästa gång.

När hoppet om att blir nästa stora Young Rider talang kring 40 år, började överge oss, så skulle i alla fall våra barn…

Vilket underbart hopp vi levde av – allt medan vi stoppade alla våra pengar i en gigantisk ofruktbar höpåse!!

Och så många kärlekar: Winchester, Alex, Finesse, Fabian och så småningom min alldeles egen älskade prins, i form av världens vackraste lilla fux, Ivo – för evigt i mitt hjärta.

Idag finns det ett nytt Klagshamn, visionerna är förverkligade. Där är rent, vitt och fräscht. Och jag har blivit tant och rider dressyr, såsom de glada damerna som kom och red tre dagar i veckan i Birgittas tantgrupp.

Men i bland flyger fan i mig. Då åker jag till Irland och hoppar alldeles för höga naturhinder. För jag är fostrad i Klagshamn, där allt var möjligt och drömmar kunde bli sanna. Klagshamnare – lycka till i nya drömslottet och håll fast vi den fantastiska andan. Så syns vi kanske på OS i fälttävlan 2020?

Facebooktwitterlinkedinmail

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *