En hyllning till våra Änglar och Demoner

Vi gick där och pratade…

Jag vet inte riktigt hur det började och hur vi kom in på det, men jag tror det var under ett samtal om LinkedIn Som vanligt när Lotta och jag pratar så flöt vi i väg. Jag hade nyss fått mig lite cool överraskning därför att en artikel jag skrivit på LinkedIn blivit viral och delats massor. Nåja – viral med mina mått mätt i alla fall. Det var i övrigt den artikeln som jag nämnde i min förr-förra post om frihetsgrader.

Hursomhelst, samtalet kom in på vad vi hade med oss av grundbeteende som inte ändrats så värst mycket över tiden och varför det blivit så, vilket i sin tur ledde oss in på människor som passerat genom vårt liv och lärt oss något, både på gott och ont, som våra egna änglar och demoner. Medan vi gick där och pratade, insåg vi också att påverkan inte nödvändigtvis var kopplat till varken hur nära eller hur länge människor hade varit i våra liv. En annan sak som slog mig var att det sällan är så att man inser människors storhet i stunden, utan det hänger ofta ihop med att koppla dom till ens egen livserfarenhet.

Ledarskap och Krigsskolen

DSC_1202
Ett utdrag från min ledarsida i Forposten hösten 1995

Jag är utbildad som yrkesmilitär. Att jag sedan har en Master of Science spelar liksom ingen roll. I min själ och ryggrad ÄR jag den unga officeren. Lite gråare i håret, lite plufsigare runt midjan, men en gång officer – alltid officer. Ledarskap och tankar kring ledarskap har alltid varit viktig för mig. Om du minns waaaaaaay back, så skrev jag och senare Lotta om hur samtal kring ledarskap var det vi e g e n t l i g e n skulle prata om när vi först träffades.

På senare tiden har jag insett att en del av de människorna jag träffade under bland annat tiden på Krigsskolen i Oslo spelat stor roll för mig. En av de som fick hjältestatus hos mig men som jag inte riktigt fattat hur viktig var först senare var vår skolchef – Jon. Ja eller Överste Rogstad som han formellt hette. Men for oss kadetter (officers spiror) så var det Jon eller Skolchefen.

 

Under min tid på Krigsskolan var jag involverad i Kadettsamfundet, som var vår egen lilla studentorganisation. Vi hade olika undergrupper, men med tanke på att vi endast var 110 kadetter första året jag gick där, var alla med och styrde och ställde i en eller annan undergrupp.

Som andra studentföreningar, hade alla ett uttalat syfte, från idrott till säkerhetspolitik, men i grunden fanns en gemensam nämnare: Att festa och dricka öl på mässen.

Mitt första år i styrelsen för Kadettsamfundet satt jag med som chef för Arrangemangskommittén. Det var en luddig uppgift, men jag mins jag lyckades dra ihop till en vinprovningskurs, nån danskurs (Det du Lotta!) och ett par ledarskapsföredrag. Samtidigt satt jag med i redaktionen för skoltidningen Forposten, som var vår egen galna studenttidning, men som under Kadett Stig Östebö började en ändring mot det mer seriösa. (Trotts att Stig rent privat inte alls var grå och seriös.) Året efter tog jag över, och vi fortsatte resan mot att bli en mer seriös tidning. Eftersom tidningen skickades ut till alla platser där Norska officerer befanns sig bestämde vi oss för att bli lite giftigare och låta våra unga röster höras i och utanför Konungariket (Näää det blir fel – Kongeriket!).

När den färske Kadetten Gunnar Gabrielsen, som tidigare briljerat med sin skarpa satir, en dag presenterade en vass artikel om hur vidare det norska samhället var beredd på konsekvenserna av politikernas beslut om att ge upp territorialförsvaret, till fördel för internationella operationer, insåg jag att vi hade något spännande på gång. Men hur skulle vi illustrera? Jag är rätt kreativ när jag vill, så efter lite fundering satt idéen där!

Kista 1
I efterhand hade det varit roligare att ha sparat bilden av mig med kistan intryckt i min blåa Sierra från -86…

Jag minns jag ringde runt till olika begravningsbyråer för att skaffa fram en kista. Det blev en del samtal, och när dom hörde min plan blev det tyst i luren. Till slut hamnade jag hos en som mycket väl förstod vad jag ville åstadkomma och som sympatiserade med idéen. Samma eftermiddag åkte jag i väg med med min ljusblåa Ford Sierra halvcombi av -86 års modell för att hämta kistan.

 

Det måste ha sett absurd ut där jag kom körande i min Sierra med en likkista och ett stort, brett leende – nöjd och glad att del ett i min plan var på plats.

För att få plats med kistan fick jag fälla ner baksätet och passagerarsätet och trycka kistan hela vägen upp på instrumentbrädan mot vindrutan. Jag minns att jag chansade på att inte betala p-avgift medan jag var inne och handlade mat på väg hem, väl medveten om att Lapplisan ville hålla sig på behörig avstånd…

DSC_1199
Framsidan på tidningen som fick bomben att brisera

Dagen efter åkte vi upp till Gardermoen for att ta bilderna som skulle illustrera artikeln. Vi hade finuniform på och hade avtalat att vi skulle få sätta kistan på bakluckan på Försvarets Hercules transportplan. Själva kistan draperades i norska flaggan, och hela fotoseansen gick snabbt i tystnad under värdiga former. När bilderna var klara och vi stod med originalen till tidningen som skulle tryckas var jag stolt, samtidigt som det pirrade lite extra i magen och jag kände på ruset jag kan föreställa mig riktiga journalister känner när dom har ett scoop. Jag fattade samtidigt att vi hade något som kunde bli kontroversiellt på gång, så jag informerade och visade skolchefen. Han nickade uppskattande, men sa väl inte egentligen så mycket då.

 

Veckan efter publicerade vi tidningen med den spännande artikeln. Sen briserade bomben. Som kadett var jag inte riktigt på nivån arméchef. När jag fick tänkt mig lite om och satt testosteronet i schack var jag faktiskt egentligen ingen alls. Så när det ringde överstar och  majorer från Högkvarteret och undrade om det var jag som var redaktör for Forposten och ”va FAN trodde jag sysslade med!” Tydligen var den potentiella risken med vår yrkesproffesion tabubelagd och inget man pratade högt om, och här hade jag illustrerat den alldeles omiskänligt. Vissa skrek i luren och kallade mig morbid. För mitt inre såg jag min beordring till Bouvetön komma som ett brev på posten. Jag var helt säker på att min karriär i Försvaret var slut innan den ens hunnit börja. Men, tänkte jag, det är väl bäst att få det överstökat, så morgonen efter gick jag rakt till Överste Rogstads kontor.

Han mötte mig med ett leende, men allt jag tänkte var att han lurat mig och att han egentligen var en sadist som njöt av att pina livsgnistan ur unga kadetter.

DSC_1201
Så realistiskt som möjligt ville vi ha det – för vissa blev det för realistiskt.

Medan han talade till mig minns jag att blodet började röra sig i mina ådror igen och jag kommer aldrig att glömma det han sa när han la armen på min axel: ”Ja du Åsly – det blev ju lite uppståndelse av det här… Men om inte ni som är unga och vår framtid kan ifrågasätta och utmana – vem skall göra det då?! Om det ringer fler Överstar eller tomtar från Högkvarteret till dig, så skall du be dom ringa Skolchefen – direkt! DET är tjänsteväg och det är så vi har det här på min Krigsskola.”

En hyllning till Överste Jon

En hyllning till en fantastisk mann
Skolchefen – Överste Jon Rogstad – en idol och livsmentor. Bild J.R Privat

Jon – for han hade blivit Jon igen, lärde mig i den ögonblicken en enormt viktig läxa om vad det är att vara chef och ledare. Genom att inte tolerera att någon annan utanför organisationen gav sig på mig, visade han mig i praktiken vad jag sedan dess har lagt i att ta vara på mina, båda civilt såväl som militärt. Inför mitt sista år på Krigsskolen fick vi ny skolchef. För mig kunde han aldrig fylla Överste Jons skor. För mig har Överste Jon Rogstad sedan dess varit en källa till inspiration och stolthet. Snart har det gått 20 år sedan jag lämnade Krigsskolen, men genom sociala medier har jag igen fått kontakt med Skolchefen. Någon gång har han varit inne och gillat eller kommenterat något jag skrivit. Den känslan – den går inte av för hackor kan jag berätta!

Upplevelsen i samtalet med Lotta var inspirerande och jag vet att Lotta håller på med en liknande historia med en lite annan vinkel. Våran uppmaning till dig som läsare är rätt enkel: Fundera på vilka som har bidragit till att du är du och ge dom det erkännande dom kanske förtjänar.

Jag hoppas Jon läser detta.

Facebooktwitterlinkedinmail

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *