Det är lite mycket nu…

Om energi

Under vissa perioder känns det som det är väldigt mycket som går emot en och dränerar en på energi: Mötet som man väntat länge på blir inställt, det positiva beslutet man väntat på kommer inte eller blir inte som man tänkt, en kall vind från det förflutna hinner ikapp en och gör sig påmind, överklagan du trodde du skulle vinna förloras, läkartiden som drar ut lagom till att P-Malmö hinner före dig till bilen – ja du vet vardagshändelser som inte alls går din väg och som sätter dig i ett uppgivet:

Det är mycket nu! Ska man aldrig få ett break?!

Anka - här från ett annat tillfälle - massor av energi!
Anka – här från ett annat tillfälle – massor av energi!

Jag är rätt säker på att du har sagt det till dig själv eller någon närstående tidigare. För oss båda är det lite väl i överkant mycket nu, och det har varit det ett tag framför allt för Lotta. Men å andra sidan, hon är helt fantastisk på att koppla bort och skilja mellan jobb och annat liv. Förra helgen, sista helgen i Januari – årets fattigaste månad, med ”skånsk vinter”, det vill säga grå mulet, surt och blåsigt, kände vi båda ett närmast desperat behov av att skapa positivt överskott. Men hur gör man egentligen det? Vi människor kan ”koppla av” på helt olika sätt. I en parrelation är det inte så dumt att veta hur den andra fungerar, så man kan anpassa och förstå varandra. Jag har skrivit om det innan i artikeln om Meyers Briggs personlighetstester. Lotta och jag är båda ENFP och avreagerar ungefär på samma sätt – vi behöver göra något annat. Och prata. Helst göra något annat medan vi pratar av oss. 😉

happy!Lördag hade vi bestämt middag hemma med goda, gamla bekanta, men nyfunna vänner. Det låter kanske lite kryptiskt, men en del av den här tredje livet grejen är att upptäcka människor som man har haft i sin bekantskapskrets visar sig från en annan, mer spännande och attraktiv sida, än vad man har insett innan. Det kan såklart också gå åt andra hållet, framför allt när man skiljer sig, där nära vänner plötsligen glider undan och man står kvar och undrar över hur vänskapen egentligen var. Kanske är det helt naturligt att när livet ändrar sig, så ändrar även beröringspunkterna mot ens vänner och bekanta sig.

Likt stenarna på en strand som skubbas och flyttas av vågorna, påverkar olika val och livsöden de relationer och umgängen man väljer att hålla fast och utveckla.

Bergsgeten Lotta full av energi
Bergsgeten Lotta

Ända sen jag flyttade in i mitt hem och blev hyfsat klar med all renovering jag gjort har  jag tyckt att det är jättekul att bjuda hem på middag. Som en übersocial varelse har jag i och för sig ALLTID tyckt det, men med ”nya huset” är det än roligare. När vi träffades var Lotta lite av en köksallergiker, ”att konversera och dricka vin är mer min grej” brukade hon säga. Men hon fick vänja sig. Numera så är även hon en köksestradör (smicker, smicker, Lottas kommentar) och det var hon som var huvudansvarig, nej faktiskt totalansvarig för efterrätten (det är sant, Lottas kommentar). Huvudrätten var en gengångare – Ankbröst med rotselleripuré och balsamicosås. Kvällen blev magisk med goda samtal, goda viner och  ständigt nya insikter kring att livet handlar inte om att HA det bäst, utan verkligen göra det bästa av vad man har.

Livet handlar inte om att HA det bäst, utan verkligen göra det bästa av vad man har.

Söderåsen - underbar!Söndag, lite lätt under isen, klev vi upp, åt frukost och efter en kort rådslagning bestämde vi oss för att åka på en spontan utflykt. Sedan på med utekläderna och och i väg.

 

 

Vad sägs om Söderåsen? sa jag när vi väl satt i bilen.

Okej – vi hade avtalat vart innan vi körde hemifrån, men för att ge dig som läsare en känsla för hur spontana vi kan vara så KUNDE det lika gärna varit så… Hursomhelst, bilen styrdes norrut mot Skäralid och Söderåsens Nationalpark. När vi väl kom dit kändes som om vi landat i himmelen. Trotts den kyliga Januaridagen med friska vindar i från sydväst (Sluta nu Runar – du låter som sjörapporten!) så var det helt underbart att komma ut. Som norsk erkänner jag att jag initialt tyckte att naturen var lite väl tillrättalagd med gångstiger av breda plankor, men när jag kom över det kände jag hur axlarna kom ned och pulsen sjönk.

Vi dassade (gick sådär lagom sakta och småpratade) i dalgången ett tag, innan vi kom till ett ställe där ån svämmat över stigen. Men det var inget större problem för några fjällgetter som oss, så vi klev uppför branten på ena sidan och tog oss rakt upp till stigen. Det var kanske lite halt. Även lite brant. Svinbrant faktiskt. Men vi kom upp. Lotta hade kanske vissa åsikter om ”någons” vägval. Men vi kom upp. Där också. Vilket ledde oss vidare i samtal om motgång och hur vi hanterar det.

Väl tillbaka vid bilen var det två nya, återställda människor som satta sig för att köra hem. Då ungefär, kom vi på nackdelen med att vara så spontana som vi är. Blodsockernivån hadde hunnit ikapp våran bristfälliga planering, så vi fick stanna efter ca 100 m och kasta oss in på det lokala konditoriet där tiden stått stilla sedan 1964. Kaffet och mackan däremot var det inget alls fel på! Konstigt det där hur enkel mat kan smaka så gott när man har ”varit nere i källaren”.

Och kanske är det så att DET är en bra summering av senaste tidens press – att livet smakar bäst när det finns variation och där inte alltid allt går ens väg och att utan motgång – ingen framgång.

Oberoende av hur djupt filosofiskt du väljer att tolka våran blodsockerbrist, så rekommenderar vi att ta åt dig följande uppmaning: Kom dig ut i naturen och låt den hjälpa dig att fylla på dina energilager, så du kan få överskott att verkligen leva livet i alla nyanser.

Facebooktwitterlinkedinmail

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *