Jag är man – ergo är jag hotfull

En promenad hem från Malmö Live en fredag kväll fick mig tänka lite över vad det innebär att vara man och hur djäkla svårt det är att göra rätt. För de av er som har läst något av det jag skrivit på Facebook har ni kanske sett att jag inte är något vidare komfortabel med den kollektiva skulden vi män som grupp tillförs. Jag känner mig inte träffad av kommentarer om ”män som tafsar/slår/våldtar/etc”. Samtidigt har jag känt en stor frustration i att inte på ett aktivt sätt kunna göra en markering mot dessa grottmän.

Att dela nåt på Facebook för att jag tar avstånd mot mäns våld mot kvinnor smäller (pun intended) inte så hårt i mitt tycke.

Så den här fredagskvällen när jag gick  längs med Citadellvägen förbi Hovrätten, dök en tjej i högklackat och kort kjol upp på andra sidan vägen. Där gick vi. Bara vi. Inget konstigt med det. Förutom, att tanken slog mig att ”kära du – här bör inte du gå helt själv.” Fast hon var ju inte själv – jag var där. Jag – den goda, trygga, mannemanen med rätt genustänk och respekt för kvinnor. Fast – det visste ju inte hon. Jag mindes jag hade läst flera artiklar och Facebook inlägg om kvinnors rädslor i det offentliga rummet. Om hur ni känner er som jagat villebråd på gator och i gränder, men även i löparspåret, och nu på senare tid i badhusen. Jag mindes även Lottas kommentar när vi bekymmerslöst vandrade över gamla kyrkogården i Malmö en kväll  förra hösten.

Den här vägen hade jag ALDRIG gått om jag varit själv!!!

Citadellvägen – där vi promenerade tillsammans.

Så vad gör jag nu, tänkte jag? Kvinnan gick där själv. Jag ville så gärna erbjuda mitt stöd och visa henne att hon inte var ensam. Sen slog det mig. Tänk om hon inte kan läsa mina tankar och blir rädd, trots att jag bara vill henne väl?! Jag fortsatte gå. Om jag håller upp mitt körkort och erbjuder henne att fota av det och skicka till en kompis så… – nää fan det blir för krystat. Och creepy. Jag fortsatte gå. Så kom jag på det. Om jag går snabbare och lägger avstånd mellan oss fattar hon att jag inte är intresserad av henne. Eller åtminstone inte på ett hotfullt sätt. Samtidigt förbannade jag män som hade satt oss båda i den här sitsen. Jag VILLE ju gärna kommunicera och visa henne på ett tryggt sätt att inte alla okända män är svin. Efter att ha gått ett tag till kände jag att jag började bli lite varm och svettig. För fjärde gången inom kort vände jag mig om för att kolla hur långt bakom mig hon var.

NEJ! INTE KOLLA! skrek rösten i huvudet. Hon kanske tror att du egentligen stalk’ar henne, men letar efter ett ställe längre fram på vägen innan du går till attack!

Så jag stirrade rakt fram. Nästan robotaktigt. Hon hade korsat över gatan på min sida, så i nästa korsningen bytte jag sida och gick den längre vägen för att skapa distans. Tankarna flög mer än 20 år tillbaka i tiden. Jag var tillbaka i början på min militära karriär som ung sergeant. I min första avdelning, fick jag alla tjejerna i min grupp.  Det var enkel logistik. Att samla alla tjejerna som bodde på samma kasern/rum i samma avdelning kändes som en no-brainer. Det var nog sannolikt den bästa avdelningen jag haft. Tjejerna lyfte killarnas prestationer och killarna ville inte utsättas för hån från dom andra killarna genom att vara ”sämre” än tjejerna. Det var 7 duktiga, taggade tjejer och ett riktigt stolpskott. För mig höll stolpskottet på att bli slutet på min karriär inom Försvaret innan den ens hunnit börja. En incident på baracken ledde till att stolpskottet fick en militär bestraffning – en bot för att ha bett mig fara åt helvete när jag gav henne en direkt order.

Jmoen
Huvudvakten – Min Garnison

Det tog inte lång tid att förstå att hon inte gjorde sin frivilliga militärtjänst utav kärlek och pliktkänsla för fosterlandet, utan hon var ute efter meriter för att ta sig in på polishögskolan. Fast hon inte var specielt begåvad insåg hon att en straff för orderolydnad kanske inte var den typ av merit polishögskolan uppskattade högst. Så hon gick till attack. Stenhård attack. I ett gråtmild samtal med min kompanichef berättade hon med stor inlevelse hur den unga sergeanten hade sexuellt trakasserat henne sedan dag ett och hur det hade kulminerat i en incident där på barracken den där fredag förmiddagen.

De 7 andra tjejerna i min avdelning slog ring om mig och avfärdade det hela som blank lögn.

Det hjälpte inte. Min chef vågade inte satsa på att jag talade sanning och att mina vittnen ville höras lika tydligt som ”offret” om sommarhungriga dagstidningsjournalister tilläts hänga på låset till lägerporten. Så saken gjordes om. Stolpskottets register var obefläckad likt tidningarnas sidor. Alla var nöjda. Vid tidpunkten även jag, som höll på att söka mig till Krigsskolan och som gjorts uppmärksam på hur ogynnsamt det skulle vara för min ansökan om jag var under utredning för trakasserier… Senare när det hela var bakom mig har jag känt mig sviken. Och förbannad. Samtidigt fick jag lära mig en läxa om riskerna i ett yrke med nära relationer med olika människor i en del extrema situationer.

Jag var tillbaka i Västra Hamnen. Tjejen hade skenat i väg en annan väg en där jag gick. Jag kände en lättnad över att hon var borta. Samtidigt var jag arg. Arg på dessa jävla män som nyttjar våld och hot, men också arg över det fullkomligt absurda i att vara potentiell förövare enbart i kraft att var man. Jag har försökt att adressera detta innan, men upplevd att jag bemötts med ett ”håll käften eftersom du inte drabbas som en del av patriarkala strukturer.”

Jag har dock svårt att se hur jag som man är privilegierad i ett samhälle där mitt önska om att uppvisa civilkurage omöjliggörs av det faktum att jag är man och därmed misstänkliggöras i vissa situationer. Jag är inte säker på att det är det samhället jag vill ha. Inte för egen del, inte för de kvinnor jag känner, men ej heller för mina manliga vänner.

Facebooktwitterlinkedinmail

One thought on “Jag är man – ergo är jag hotfull

  1. Ett frågetecken dyker direkt upp i min skalle: Vad betyder ”ergo”? Satans bra upplägg på din betraktelse. I början när jag läser så tänker jag: ”Den där Runar är ju helt överkänslig och varför vänder han och vrider på sina tankar kring hur den här okända kvinnan ska uppfatta honom”. Efter ett tag så tänkte jag: ”Oj, oj vad han vill visa att han värnar om hur kvinnor ska uppfatta honom”. Mina tankar och funderingar far omkring på ett väldigt oorganiserat sätt. Jag kan liksom inte fatta det nästan populistiska upplägget från din sida där du i dina tankar nästan försöker hoppa ur ditt eget skinn för att inte den okända kvinnan som promenerar ska uppfatta dig som en förövare. Sen……………….kommer förklaringen. Denna fruktansvärda historia om en karriärskåt kvinna som kränker, baktalar, manipulerar och ljuger. Tror fan att man är så grymt tänkande och reflekterande som du är denna kväll. Du är ju märkt av en kuslig historia som försatt dig i detta grubbleri och tänkande kring hur denna okända kvinna ska uppfatta dig. Skitenkelt och tro att denna kvinna skulle kunna vara ”offret” i denna historia. Så är det inte! Det är du, Runar, som är offret!! Allt beroende på den fruktansvärda anklagelse du blev utsatt för. Fy farao, vad bra skrivet av dig. Självklart har jag mycket, mycket mer synpunkter på företeelsen som du skriver om. Jag har faktiskt varit med om något liknande. Det är tufft med närhet. Både för män och kvinnor. Vad som helst kan hända. Åt båda håll. Än en gång: En fantastiskt tänkvärd, känslosam och sårbar historia. Du gör gott för många andra män. Tack Runar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *