RåKraft utanför komfortzonen…

…fast – det här är ju inte alls så som stil och ton är i bloggen annars… Jag är inte säker på om…

sa hon lite försiktigt, ursäktande. Väl medvetet om att jag nyss hade levererat 1500 ord och därmed ett av de längre blogginläggen på länge. Dessutom på ett tema jag brottats med ett bra tag och nu lagt bakom mig. ”Jag menar inget illa så…” ”Jag vet – låt mig fundera!” svarade jag. Men jag visste hon hade rätt. Orden jag hade skrivit var riktigt fina. Jag hade varit stolt om jag skrivit det. Till en reklambroschyr. Men nu var det ju inte det – utan det var till bloggen tredje livet, så jag insåg att hon hade rätt. Det var bara att börja om.

Jag tror jag skrämmer skiten av rätt många

DSC_1307
Vaddå galna?

Lotta också för den delen. Inte i samma grad och kanske inte för att vi är så himla fula och läskiga, men i mitt fall mer för att jag är hyfsat öppen och pragmatisk. Jag har skrivit  väldigt ärligt och öppet om min pappa och resan med hans sjukdom. Jag har försökt ge min mor den uppskattning hon förtjänar och vara tydlig med att jag inte alls sett henne på det sättet jag hade  önskat TIDIGARE. Jag har kanske inte varit så himla öppen med att skriva om en av livets stora misslyckanden – min egen skilsmässa och hur två i grunden vettiga individer klarade av att skapa en konflikt så djup att sonens student ett tag varit hotad. Jag skulle gärna VILJA skriva om det, därför att jag tror det kan få andra att se på sina egna erfarenheter med andra ögon. Å andra sidan – det drabbar mina barn – så det får bli den där boken på ålderns höst. När jag blivit klokare. Allt som allt är jag väl rätt öppen och har en stor komfortzon… Trots det. Det är en sak jag inte varit särskilt öppen med.

Axis
Stolt och glad – konferensprojektet rullar på och är en succé!

Jag har varit arbetssökande. Ett bra tag faktiskt. Överraskande länge. Idag, den 17. Maj, är det exakt två år sedan jag hade min sista riktiga arbetsdag på mitt sista ”riktiga jobb”. Jag hade fastnat långt innan dess. Det var länge sen jag utvecklats och jag ville länge vidare, men sen var det det där med cancerresan … Mitt uppe i den kändes det som det ända rätta att ”bara vara” i ett tryggt jobb där jag saknade utmaningar, i stället för att kasta mig ut i något nytt och okänt – jag visste ju inte hur jag skulle reagera när pappa dog.?Han hade ju bara ”fått” ett halvår så det kunde jag väl klara av, tänkte jag,  när chockvågorna fortfarande dansade runt i huvudet. Det var min plan och min sanning i 2½ år. Jag fick dock en spännande projekttjänst det sista halva året, men tåget hade mentalt gått för länge sedan.

Samma dag som mamma ringde och sa att det var dags att komma hem för Pappa låg på sjukhuset och skulle sannolikt inte att återvända därifrån, hade jag möte med HR. Eftersom jag haft ett suttit vikarierat och min gamla tjänst var bortplockad, började vi samtal om vad jag skulle göra i stället. Det var en duktig HR-chef som sannolikt läste mig bra – helt ärligt så är det mesta av mötet en ren dimma. De tjänster som fanns tillgängliga var inget jag var klippt och skuren för och samtalet kom snart in på alternativ utanför arbetsplatsen. Det kändes som en total mind-fuck. Å ena sidan satt jag som på nålar för att komma i väg hem till Mamma för att ta adjö av Pappa, å andra sidan gjorde min mage glädjevolter över möjligheten till en snabb, stillsam exit – med säkerhetsnät dessutom.

Hela upplevelsen kändes surrealistisk, något som sannolikt bidrog till att göra den 6 timmar långa bilresan hem betydligt mycket lindrigare.

Till att börja med bara landade jag och andades. Jag visste vad jag inte ville göra, men hade inte helt koll på vad jag ville göra eller för den  delen, var jag passade in. Det enda jag egentligen hade klart för mig var att jag ville in i en mindre kontext och få arbeta med människor med driv som ville åstadkomma något. Att göra gott var också viktigt.

Hon - Hur mår du? Jag - Inte så bra... På sjukhuset - sista kvällen
Hon – Hur mår du?
Jag – Inte så bra…
På sjukhuset – sista kvällen

Jag läste mycket om hur man skulle och inte skulle göra på LinkedIn, men insåg snabbt att alla har en åsikt och att det bästa var att hitta min egen väg. I min jobbletarprocess identifierade jag även några nyckelfaktorer. Den viktigaste av dom var att till varje pris undvika att hamna i någon sorts negativ spiral av självömkan och förtvivlan. Hur konstigt det än låter så blev en konsekvens av detta att jag knappt sökte jobb. Eller i alla fall inte i traditionell kontext genom att söka via annons för sedan att vänta, vänta och vänta på ett svar som aldrig kom. Ord blev viktiga för mig. Jag var till exempel aldrig arbetslös utan alltid arbetssökande. Det är små nyanser där, men för mig blev det viktigt för att undvika negativa kopplingar. I stället för konventionellt jobbsök så nätverkade jag. Eftersom jag såg processen som ett möte med två jämbördiga parter, ville jag veta så mycket som möjligt om olika företag för att hitta något som kändes rätt så jag kunde välja lika mycket som de. Jag träffade massor med folk och vissa dagar hade jag frukostmöten, fika före och efter lunch, samt spännande affärslunch. Jag drack enorma mängder kaffe, vilket ledde till goda kontakter, men inget jobb. Däremot hjälpte varje samtal mig på något sätt att  hitta en tydligare riktning på vart jag var på väg och var jag hade mina styrkor. Under den här resan var Lotta ett fantastiskt stöd. Hon läste mig och höll mig upp precis på det sättet jag behövde.

När jag hängde läpp och tog på mig den kliande offerkoftan kunde hon säga – ”Stackars dig – det är tufft nu och det är lite orättvist och synd om dig….”

En glad kompetent skit - så vad var fel?!
En glad kompetent skit – så vad var fel?!

Det fungerade som en liten örfil, vilket var precis vad jag behövde – en påminnelse om att ta ansvar och agera konstruktivt. Efter ett tag med massor av träffar, kom jag i kontakt med  några killar som drev ett start-up i gränslandet teknologi/läkemedel. Vi hittade snabbt tonen och jag föll för möjligheterna att växa i och att utvecklas. Jag var lyrisk över att få möjligheten! Trevliga kollegor med spännande arbetsuppgifter i hippa lokaler mitt i Malmö – kunde det bli bättre? Det visade sig rätt snabbt att det hela var en gigantisk potemkinkuliss i ett bolag som jag undrar om det mest var avsett för att styrka grundarnas bristfälliga egon. Jag skulle arbeta med kultur och struktur, härunder ledarskap och företags branding, men det blev rätt snart klart att jag inte fick mandatet jag behövde. Den initiala euforin och glädjen försvann och byttes ut med en klump i magen och efter kort tid blev det uppenbart att jag inte skulle vara där. 🙁

Nytt varv – nya möjligheter.

Att åter igen, plocka upp de gamla kontakterna i mitt nätverk var enkelt eftersom det trots  allt gått relativt kort tid, men det var tyngre den här gången. Jag tyckte inte jag förtjänade den här smällen. Samtidigt var jag extremt förvånad att det var så svårt för mig att hitta något vettigt att göra. Självbilden fick en smäll, jag fattade inte vad som var fel?  Ser man enbart till mina meriter, så är de rätt bra. Jag har dubbla examen, bakgrund  som officer, massor av rekommendationer på LinkedIn, ett enormt nätverk, internationell erfarenhet, halvvuxna barn (inget VAB’ande) och massor av driv. Likväl kallades jag inte ens till intervjuer. Återkopplingen jag fick gav mig heller inte så mycket att bita i: Jag hade för mycket kompetens. För lite kompetens. Fel kompetens. Fel kön. Fel ålder etc. Det började bli tufft. Smällen var nog i grunden tuffare än jag tillät mig själv att inse och jag började ifrågasätta vad som var fel på MIG.

Jag ska inte tjata på dig, men du ska inte starta eget? sa Lotta en kväll. För sjuttioelfte gången…

Det var inte första gång temat var uppe. Ej heller var hon den första som frågade. Många av mina vänner såväl som människor som jag träffat när jag nätverkat verkade tycka att mitt driv skulle passa för att driva eget. Själv var jag tveksam. Jag var helt enkelt lite feg och det passade inte i min livssituation med två tonåringar hemma på deltid, tyckte jag. Jag ville hellre ha tryggheten i en fast anställning. Dessutom saknade jag den där riktigt goda idéen… Men ett frö var sått.

RaKRAFT
RåKraft AB – Jag har blivit VD! Och vaktmästare! Och Ekonomiansvarig! Webutvecklare! Utbildare… Säljare…..

Jag har i längre tid funderat på varför det här med ledarskap och ledarutbildning är så svårt, när det egentligen är så enkelt. Hur lär man människor enkla saker som att se sin personal, gå före och leda med gott exempel och få människor att växa, är frågeställningar jag funderat mycket på. En dag där i mars efter att ha mottagit ett sanslöst dåligt svar på en ansökan och efter att ha haft ett osannolikt bra möte med en kompis, tillika rekryterare och egenföretagare, satt jag på Öresund i min kajak och funderade på hur jag kunde lösa den utmaningen genom att tänka hur jag lär mig. Som en blixt från en klar himmel satt idéen där. Jag visste exakt hur jag skulle paketera min idé och hur jag skulle nischa mitt erbjudande! Jag tror aldrig jag paddlat så snabbt någonsin! Energin gav känslan av att vara hög och jag ville bara hem och sätta igång. Direkt!

1 April registrerade jag bolaget RåKraft AB och jag har sedan det jobbat med koncept, websidor, utbildat mig som ICF coach och lagt alla de andra pusselbiterna som ska till för att starta eget företag. Därav lite låg aktivitet på bloggfronten. Jag har testat mina idéer på massor av människor och så långt har ingen (vågat) såga mig vid fotknölarna – tvärt om. VAD jag ska göra hittar du på www.specialistledare.nu där du kan läsa om upplägg och idéen bakom. Jag blir naturligtvis jätteglad om du tycker det låter spännande och vill dela, gilla och på andra sätt hjälpa mig sprida information om mitt företag, men det var ändå inte huvudsyfte med det här inlägget.

Specialist Ledare
Upplägget för Från Specialist till Ledare i grovt. Mer på hemsidan www.specialistledare.nu

Jag har gjort några erfarenheter i den här processen som jag inte alls hade förväntat mig. Att det skulle vara så svårt att hitta ett jobb trotts goda meriter förvånade mig. Mycket. Till viss grad beror det på att jag i en gott mogen ålder verkligen byta karriärspår och göra något HELT annat – som jag dessutom inte var säker på vad var när jag började. Men det är också andra faktorer. Arbetsmarknaden har blivit tuffare och svårare att navigera – trotts, eller kanske på rund av alla olika digitala hjälpmedel vi har. Jag kom även till insikt att det springer runt en massa experttyckare som lever på att berätta hur du ska göra. Många har inte en susning, så ta dom med en stor nypa salt. I backspegeln skulle jag ha startat detta för länge sedan – redan i det jag gick ut dörren på det stora kameraföretaget. MEN jag var helt enkelt inte redo. Och som jag skrivit om i en annan artikel här på bloggen – det är sällan lönt att ångra sig över beslut man tagit innan. För att hitta rätt behövde jag processen, men väl här så kör jag så häng med på resan!

Facebooktwitterlinkedinmail

2 thoughts on “RåKraft utanför komfortzonen…

  1. Som vanligt så förmedlar du lärdomar och godhet, Runar. Mycket intressant att ta del av dina funderingar och reflektioner. Känner igen mig i din arbetssökarroll. Jag är själv på väg mot mitt tvåårsjubileum av att vara arbetssökande. Även om jag haft konsultuppdrag mitt i den här perioden. Ett konstaterande som jag vill dela med dig när det gäller att jaga jobb: Hur kan man säga nej till kunskap och kompetens? Den frågan dyker upp i min arbetssökande skalle hela tiden. Att vara arbetssökande är nog den mest jobbiga jobbperiod jag haft i mitt liv. Ge mig ett jobb så att jag får semester! Jag har följt dina bravader i skrift och bild, Runar, och jag ser att du har unika och fina mänskliga egenskaper som i en kombination är ett ypperligt tillskott för att skapa Råkraft! Det finns några människor som jag beundrar eftersom de har något som jag kallar för Bambuegenskaper, d.v.s. starka, följsamma, flexibla, empatiska, omtänksamma och fulla med driv. Du har Bambuegenskaper! Sen att de där gulliga nallebjörnarna som ser ut som att de ska gå på maskerad, pandorna, har bambu som sin favoritmat är ju ännu bättre. Jag är helt säker på att de också har Råkraft!

    1. Micke – Tack. Din generösa feedback gör att skrivande och blottläggningen ändå känns meningsfull och rätt. Det kommer mera. Jag lovar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *