Ett långsamt farväl – del två

Från ont till sämre

Hon hade haft rätt kollegan. Inte bara förstörde jag min renommé, men även min hälsa genom att vara kvar på jobbet. Dagarna innan hon sa till mig på skarpen hade jag noterat att min vilopuls höjdes med ca 20 slag i minuten när jag svängde in på parkeringen. Jag som i normala fall var social, nyfiken ”på hugget” hade börjat dra mig undan. En morgon hade även benen gett vika under mig så jag hamnade sprattlande som en fisk på land på ryggen på¨parkeringen. Min kropp var i färd med att säga mig saker, men jag ignorerade det. Fullständigt. Inte förrän min vän sa till mig, insåg jag hur långt ute och körde jag verkligen var. Såklart hade det med Pappa att göra, men långt ifrån bara det.

En slagen hjälte - en bild säger allt.
En slagen hjälte – en bild säger allt. Den tidigare livfulla pappa julen efter att diagnosen var ett faktum. I livet men ändå död minns jag att jag tänkte den julen.

Utifrån var det nog lätt att göra den tolkningen eftersom jag varit ”duktig” och hållit en ”lyckad” fasad innan. För mig blev Pappas sjukdom den utlösande faktor som knäckte mig efter långvarigt stress båda på jobbet och även i en relation som kört fast och där den ömsesidiga respekten och viljan till det bästa för varandra var borta.

Stress kan vara så mycket. I dagarna har vi fått nya regler som lägger större del av ansvaret på arbetsgivaren när någon upplever psykisk ohälsa på jobbet. Det är jag i grunden positiv till. Problemet är att det hela fortfarande är stigmatiserande: Utbrändhet och psykisk ohälsa är skamligt och något som ska döljas till varje pris och därför försöker många – även de som har drabbats av det – att vinkla det lite positivt.

Vi pratar om den stressiga arbetsmiljön och hur vi råkar illa ut för att vi tar på oss för mycket och inte får vila. Vi berättar historier om hur vi var för dedikerade för vårt eget bästa och att vi inte klarade av att skilja mellan jobb och fritid. På det sättet är det vår egen duktighet som knäcker oss och vi kan fortfarande behålla vår värdighet eftersom vi egentligen var superduktiga.

Själv var jag heller inte precis så jäkla kul. Öl, skidåkning i Japan och bra väder - i teorien kunde det inte bli bättre. Mitt uppsyn säger dock något annat.
Själv var jag heller inte precis så jäkla kul. Öl, skidåkning i Japan och bra väder – i teorien kunde det inte bli bättre. Mitt uppsyn säger dock något annat.

Fast så behöver det ju inte vara – det kan ju vara andra orsaker som ligger bakom. Som en dålig chef, eller en organisation som inte tillåter en att utnyttja sitt eget fulla potential. Eller en relation som suger musten ur en, men som man stannar i för att alternativen ändå känns mer skrämmande och drabbar någon oskyldig som t.ex ens barn.

Jag har hört att de vanligaste skälen till livskriser är sjukdom/död i ens närhet, strul på jobbet eller samlivsproblem. Jag hade en trio där. Dessutom fyllde jag fyrtio på kuppen, så det var väl rätt så dukat för problem. Människor som ville mig väl försökte ge mig alla möjliga råd. Ofta blev jag provocerad och mer ledsen, eftersom jag upplevde det som man förenklade problemen jag stod mitt uppe i utan att alls fatta vad jag brottades med.

Fast egentligen var det ett relativt lite problem – av det enkla skälet att jag i mångt och mycket fick vara för mig själv. Det fanns hederliga undantag och även en kille som jag tidigare sett på som ytligt bekant, som nu ställde upp helt fantastiskt. (Tack! Du vet vem du är!) Läkaren jag träffade efter ordern från kollegan ville sätta mig på ”Happy piller”. För mig var det INTE ens ett alternativ. Men jag sa ja och tog emot pillren – mest för att få lämnas i fred. Jag har dom kvar i min byrålåda och kan plocka fram dom till och från som ett symbol på vad jag åstadkom själv…

Uterumsförvaring
Som tur var fick jag FANTASTISKT stöd av säljarna. Uterummet blev mitt förråd för att komma igång innan jag ens fått nycklar.

I mångt och mycket blev huset min ”räddning”. Tiden från köpet i början på Mars till jag fick nycklarna 23 April kändes som en evighet. Jag var sjukskriven för utbrändhet och var labil som en gravid kvinna. Humöret kunde väl aldrig riktigt sägas att vara på topp, men det hade definitivt sina dalar. Jag befann mig i ett fasadliv där barnen av olika orsaker inte ännu visste att vi skulle skiljas och att pappa skulle flytta, samtidigt som jag försökte så gott jag bara kunde att förbereda det som sedan skulle komma med flytt och etablering i nytt eget hus. Det gick sådär, men tack vare fantastisk medmänsklighet och förståelse från de jag köpte huset av fick jag komma och mäta huset och förvara inköpta möbler och byggvaror i mitt nya hem innan de flyttat ut. (Återigen – TACK!)

Att bryta ner för att bygga upp.

Huset blev i mångt och mycket en fysisk manifestation av det nya livet och den nya starten jag önskade att bygga upp för mig och barnen. Det blev också ett sätt för mig att visa för mig själv att det inte var något fel på varken mig eller mitt huvud, utan jag hade hamnat i jobbiga omständigheter. När jag fick nyckeln där i April låg det en plan framför mig. Jag skulle göra om och göra det till mitt, så jag kunde flytta in med barnen ASAP. Om jag inte minns fel var 1 juni målbilden.

Under tiden gick jag samtidigt och träffade en KBT terapeut för att bearbeta och komma till ytan igen, men jag är osäker på om det verkligen gav något. Jag kände mig vilsen, men kunde samtidigt känna att livslusten och framstegen var störst när jag fick ta släggan och riva ner en gipsvägg.

Under tiden jag jobbade med huset fortsatte jag att leva tillsammans med min familj i den gamla världen. Min upplevelse av det var att vi var så färdiga med varandra att vi inte ens funderade över hur absurt det var att vi fortsatte att sova tillsammans på var sin sida av vår äktasäng. I efterhand, med allt som hänt sedan dess känns det så märkligt, att jag har svårt att fatta.

Dags att börja.
23 April 2012. Stilla innan renoveringen. Huset är tomt, mitt och redo för ingrepp.

Som jag nämnde innan, så var bakgrunden för att jag inte mådde helt toppen rätt så komplex. En av de sakerna som brutit ner mig på jobb var brist på möjlighet att få förverkliga tankear och idéer genom att påverka riktningen i arbetet just då. I huset var det fritt fram för vad jag ville göra på MINA premisser. Jag älskade det! Säljarnas flexibilitet och samarbetsvilja hade gett mig en cm noggrann ritning av hela huset, så när jag väl fick nyckeln var det bara att sätta igång. Jag rev väggar, flyttade dörrar, rev upp och isolerade golv, drog vatttenburen golvvärme. Allt för att göra allt ”smutsjobbet” med dammigt gips innan det var dags att flytta in.

Väggen riven - kablarna dolda.
Väggen riven – kablarna dolda.

Jag begravde mig fullständigt i byggprojektet, vilket blev ett sätt att hålla smärtan borta. Om jag ville ha dold kabeldragning till bakhögtalarna i väggen så fixade jag det för det var NU det fanns möjlighet att göra det. Min älskade dotter som är klokare än jag ofta inser, sa vid någon tidpunkt att jag kunde ta det lite lugnt och inte behövde göra något med hennes rum. Ett tag tänkte jag lyssna på henne, men när jag insåg att drömmen om kabelfria högtalare gick via hennes rum åkte även det på en renovering av bara farten… Jag glömde tid och rum när jag slet på med huset. Jag var ostrukturerad, men med en tydlig plan och vision där jag tillät mig själv att tröttna. När jag lackade ur eller blev osäker på hur jag skulle göra något i sovrummet, flyttade jag vidare till ett annat rum – det fanns ju alltid att göra.

Rivning på gång
Rivning på gång

En annan sak huset bidrog med var att hålla dialogen med Pappa och ha samtal där vi pratade om annat än cancern. Pappa var extremt duktig med allt möjligt praktiskt och i det var han min stora idol och jag har alltid frågat honom om råd – även om jag inte alltid valde att följa dom. När diagnosen satt där dog en del av pappa. Han blev deprimerad och inte lika tillgänglig som innan. Av naturliga skäl. Där han tidigare kunde vara en person som man la på en krona och som pratade för en tia, tog han nu sällan tag i några samtal. Ett undantag var bygget. Jag sprang runt med mobiltelefonen och visade video via Skype medan Pappa frågade och kommenterade. Till viss grad var det ett skådespel, men det var ett skådespel vi båda omfamnade för att slippa det där onda, djävliga som skulle komma en dag ändå. För mig var det dessutom ett sätt att lugna honom och göra honom trygg i att han hade utrustat mig med kunskap och färdigheter som han satte högt värde vid. Färdigheter som jag ville ha nytta av när han eftervart inte längre fanns där att ringa.

På mobilen ligger gamla
sms och nummer kvar.
Jag skulle önska att jag kunde ringa
och säga nånting till min far…

Fortsättning följer….

Facebooktwitterlinkedinmail

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *