Ett långsamt farväl… (prolog)

Jag önskar jag kunde säga
att det är en fas vi går igenom
en storm vi måste orka rida ut
Jag önskar jag kunde säga
att vi klarar det tillsammans
att allting kommer ordna sig till slut
Men hur säger man till någon
Att här tar vägen slut
och hur säger man till någon
att hjärtat längtar ut

Mauro Scocco hade skrivit texten men i lurarna sjöng Lisa Nilsson sorgset och känslosamt och igenkänningsfaktorn var enorm. I mitt huvud rasade existentiella frågor och frågeställningar kring hur jag levde mitt liv och mina egna värderingar. Alla de där drömmarna om hur saker skulle bli krossades en efter en och smärtan av att stanna kvar i något som inte fungerade var i färd med att bli tyngre än rädslan för att kasta sig ut i något som var stort, tomt och osäkert. Som gammal (!) officer försökte jag länge intala mig att ”Officerer fryser inte – de blir blå och dör!” i ett försök på marginalisera den tomhet och inre smärta jag kände. Men att använda logik på ett problem som hade sitt utgångspunkt i inre känslor och upplevelser gick väl sådär. En dag på väg in till jobbet kollapsade jag på parkeringen när jag skulle ut ur bilen. Jag minns väldigt lite av den här tiden och till slut var det en kollega som sa åt mig att gå hem eftersom jag ”förstörde mitt varumärke” genom att vara på jobbet. Det kändes fantastiskt att någon såg min smärta och ”tillät mig” må som jag gjorde. När jag tänkte på mitt äktenskap minns jag att jag ofta hörde hur Lisa sjöng sin refräng i mitt huvud:

Jag kan inte ljuga för dig
du känner mig alltför väl
och när du ser mig i ögonen
så säger dom…
att vi kan bara vara dom vi är
så ge mig inga skäl
för vad vi än kallar det
så är det bara
ett långsamt farväl

En kväll satt jag med Pappa i Norge. Några månader tidigare hade han fått cancerdiagnosen. Redan från dag ett var det relativt uppenbart (om vi klarat ta in det läkarna sa) att han inte skulle klara av stormen. Klockan var 2 på natten och vi satt uppe och pratade. Mamma sov sedan länge, men Pappa gillade inte lägga sig eftersom det var då tankarna om vad som väntade honom släpptes loss i fri dressyr. ”Om jag får önska mig en sak nu så är det att ni hittar ett vettigt sätt att styra upp er relation och få det bättre” sa han helt plötsligt. Jag blev som slagen till marken! Ett – för att Pappa aldrig riktigt var typen som pratade relationer och Två – jag hade precis kommit fram till att det var dags att berätta för honom att jag tänkte lyfta frågan om vad äktenskapet tillförde oss. ”Fan – vad gör jag nu?!” minns jag att jag tänkte. Det kändes som om jag var i färd med att neka en döende man hans sista önska… Men jag hoppade ut i det. ”Pappa – jag tror att vägen tagit slut och att det är dags för mig att gå vidare själv. Jag mår inte bra. Ingen av oss gör det. Och att hålla på något för barnens skull är att göra dem en enorm björntjänst. Jag är inte den pappa jag vill vara, utan jag tror jag blir bättre om jag kan må bättre själv…” Ungefär så gick samtalet. Och mitt resonemang före och efter.

Det blev knäpptyst. Länge. Sen bröt Pappa tystnaden. ”Om det är så du känner så kommer Mamma och jag givetvis stödja dig, och framför allt barnen så gott vi kan i beslutet.” sa han. Jag vet inte riktigt vad jag förväntat. En förmaning kanske. Ifrågasättande om huruvida jag tänkt ordentligt. Och definitivt en morallektion om barnens roll i det hela. I efterhand ser jag att jag borde känt min far bättre än så. Han var långt från okänslig, men jag tror ändå inte hans puls höjdes med ett enda slag under samtalet. Han var cool lugn och pragmatisk, vilket var just det jag behövde då. Att känna stödet från Pappa som var på en tung egen resa gav mig mod att våga lite på mig själv.

När jag åkte hem med flyget från Gardermoen ett par dagar efter hade jag Coldplay och ”Fix you” i öronen. Precis genom dörren till utrikesterminalen började gitarren låta precis som i klippet nedan och jag visste att beslutet var fattat. Mitt äktenskap var över. Vi hade pratat tidigare om vad som skulle hända framöver, och det hade kanske funnits ett svagt hopp, men i detta ögonblicket var det klart för mig. Jag var klar.  Känslan var som i låten: Ledsam, vemodig, men ändå med en positiv förhoppning om framtiden. Känslan tog grepp om mig på ett så kraftigt sätt att jag backade låten, gick ut tillbaka genom dörren för att återuppleva och förankra ögonblicket. Det kändes minst lika starkt, men också rätt andra gången.

Vi hade bestämt att åka på skidsemester med familjen till Japan med barnen det året. Från mitt perspektiv ändrade inte det nya beslutet på den planen. Tvärtom. För mig, och jag tror även för hennes del, gav det oss tillfälle att visa barnen att vi kunde samexistera och agera vuxet trots skilsmässa. Dessutom drar jag mig till minnes att vi tyckte det var ett bra sätt att sudda kanterna, så inte barnen härledde beslutet till ett specifikt gräl eller tjafs. Så var i alla fall våra intentioner… Vad det inte på något sätt var var en ”hitta tillbaka till oss” resa, vilket även var tydligt oss emellan innan vi åkte och blev tydligare på plats. Innan vi åkte i väg hade jag redan varit på ett par visningar och jag hade dessutom förvarnat min favoritmäklare i byn att jag skulle behöva ett boende för barnen och mig när jag återvände. Jag ville äga – inte hyra eftersom jag inte ville att barnen skulle drabbas genom osäkerhet kring var de skulle bo efter de första 6 månaderna. Måndag efter hemkomst från Japan ringde jag mäklaren. Hon hade inget till salu, men m ö j l i g e n ett hus på väg in som kunde passa min specifikation. Jag hade absolut ingen koll på om jag ens hade råd, men det spelade ingen roll. Mina tankar om huruvida kalkylen ”gick ihop”  begränsade sig till att kika runt på hur andra skilda förälder bodde och sedan guestimera deras månadsinkomst och utgifter. ”Kan de, kan jag” tänkte jag. ”Kom in i morgon så jag får höra vad du är ute efter” sa mäklaren.

Tisdag kom och jag tillbringade ett par timmar på mäklarens kontor. Hon gillar att prata, men efter ett tag wrap’ade hon ihop samtalet med att berätta att hon hade ett hus på gång som skulle vara perfekt för mig. Konstigt – tänkte jag, eftersom det kändes som om hon till 80% hade skött snacket.  😉 Det fanns dock ett problem – hon hade inte fått uppdraget än och räknade inte med att landa det förrän några dagar senare… Jag på min sida var på väg upp för att besöka Mamma och Pappa eftersom det nu gått tre veckor sedan vi sågs senast. Det verkade bli ett problem det där med visningen tänkte jag.

Jag har fixat visningen – det blir i morgon klockan 10:30 så du kan åka till Oslo innan lunch! Om du vill ha det, så säger du till, tar det till utsatt pris och sen kör vi på det utan budgivning och annat tjafs som drar ut processen!

Jag rodde knappt mina öron. Priset var helt OK och huset passade min krav specifikation. På gatan låg det dessutom ett likadant hus som upprustats kraftigt, till salu för 1,5 milj högre pris. Bilderna av detta hade gett mig en indikation om potentialen i huset jag nu var spekulant på. Jag sov inte mycket den natten. I huvudet var jag redan i gång med att skapa ett nytt hem och starta om från ruta ett med blanka ark med barnen varannan vecka.

243404_10151132717050983_1409436136_oDet var jag och en tjej som dök upp på visningen. Med nervösa steg skuttade jag in i huset och det som kändes som en tidsresa i gammalrosa och pizzabågar. Jodå, hon hade haft rätt mäklaren, man kunde flytta rakt in utan att behöva göra något. Att göra det var dock inget alternativ. Men utifrån vad jag gjort med hus innan och vad jag sett gjorts med grannhuset såg jag en definitiv potential.

Jag tar det! hörde jag mig själv säga – sannolikt onormalt högt i sammanhanget.

På väg ut mötte vi ännu en spekulant, men mäklaren kungjorde att huset var reserverad och i princip sålt medan min hjärna rasade i väg och försökte fatta vad som hade hänt. På två dagar hade jag blivit med hus! Resan vidare i mitt nya liv hade precis börjat. Samtidigt som jag hade fått ett svar hade även 10.000 nya frågor dykt upp. Den mest prekära var hur i helskotta eländet skulle finansieras…

Fortsättning följer.

Facebooktwitterlinkedinmail

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *