Det blir aldrig riktigt som man tänkt – sista delen om huset.

trädgård innanDet är dags att skriva sista kapitlet i historien om huset på Lärkvägen. Jag har lagt en stor del av min själ, samt mycket svett och hårt arbete där. Nu är det sålt och jag känner en viss tomhet. Jag har ÄLSKAT mitt hem och det huset har representerat för mig. Men det är dags att stänga böckerna och gå vidare.

När Lotta, först diskret och sedan inte sååå diskret, började ta upp temat om att flytta ihop, var jag initialt rätt kort i svaren och väldigt duktig på att byta tema. Det kändes rätt bra att ha barnen och vår vardagslogistik som ”ursäkt” ett tag (Runar hittar på…Lottas anmärkning 😉 ). När förra skolåret gick mot sitt slut, förlorade jag dock DEN ursäkten. Sonen tänkte flytta till Stockholm för att plugga, medan dottern skulle börja läsa i Lund. Det fick mig att fundera, och jag kom efter ett tag till insikten att det egentligen var min relation med huset och vad det symboliserade för mig, som var det som jag var lite rädd att släppa taget om. Töntigt kanske, och egentligen rätt olikt mig att bli sentimental över en ”pryl”. Fast lite mer än en pryl är det ju ändå…

Det blev aldrig riktigt som jag hade hoppats på.

Kitchen_overviewDet blev dock aldrig riktigt som jag hade hoppats på, det där med hemmet. Eller det blev i alla fall annorlunda. Innan jag flyttade, hade jag levt allt för många år med ett missförstått ”för barnens bästa” perspektiv, men nu såg jag ingen annan lösning än att bryta upp och kasta familjen ut i en helt ny, okänd värld med nya förutsättningar. Somliga, gärna utan personliga erfarenheter, tycker det är grymt egoistiskt. För vår familjs bästa såg jag inga alternativ som inte redan provats. Jag bestämde tidigt att lyssna till Adam Maslow när jag gjorde planen för det nya livet. Det var viktigt att skapa trygghet, där jag kunde och få ordning på de basala behoven först. Som en konsekvens köpte jag huset eftersom jag inte ville ha ett temporärt boende. Barnen skulle inte kastas ut i mer osäkerhet än nödvändigt, jag hade en klar bild av att ge dom relativ trygghet genom att kunna peka och säga: ”Där är ditt rum och där är ditt rum!” Jag hoppades att det skulle göra övergången till det nya och okända lättare. Men det var inte bara rummen och huset jag ville ändra, utan jag var i revolt mot mycket av det livet jag hade levt. Det i sin tur ledde till en rad ifrågasättande ”möten med mig själv” där resultatet blev tydliga ambitioner om att ta nya tag och bygga upp ett nytt liv runt mina sanna värderingar.

Man blir lite knäpp av att skilja sig

DSC_0482Jag tror man ska vara otrolig stark som förälder och ha en väldigt bra relation med sin före detta, men även sina barn, om man inte i perioder blir lite liten efter en skilsmässa. Efter att ha pratat med en del andra i liknande situation, tror jag inte det är helt ovanligt att känna sig liten och mindre omtyckt än den andra föräldern i tider. I alla fall har jag till och från upplevt det så – strunt samma om det är sant eller konstruktioner i mitt eget huvud. Det spelar liksom ingen större roll, för upplevelsen av känslan. Dessutom är det en känsla man är extremt ensam i. Ens fd partner kan eller vill man ofta inte längre prata med och barnen bör förskonas – hur svårt det än är. Bland par som skiljer sig, särskilt där relationen och därmed kommunikationen är dålig, är det väl inte helt ovanligt att det uppstår någon form av ”tävling”. Det kan vara mycket subtilt och outtalad genom pengar, fina kläder, fria tyglar, mat, etc.

Hos oss blev det en resetävling. Fast det blev aldrig riktigt någon tävling, eftersom jag varken kunde eller ens ville haka på. Jag vet inte helt hur det började, men i tiden efter skilsmässan, när jag började och dejta och allt gick från att vara ”Shit vilken bra skilsmässa – vi fixar det så bra att jag tror jag ska skriva bok om det” till att vara mer som kalla kriget, blev frågan om att jag inte reste med barnen, ett slagträ i kampen om vem som var den ”bästa” föräldern. Åtminstone kände jag det så. Kanske beror det på att det uttalades rätt tydligt. Själv kände jag mig låst. Dels var jag ekonomiskt rätt begränsad i och med etableringen av nytt hem, och dels ansåg jag att det viktigaste barnen och jag kunde göra när vi var lediga var att åka till Norge och besöka Mamma och Pappa medan det fortfarande fanns tid. Det hann bli en hel del resor upp och ner längs med E-6:an…

En annan plan

VardagsrumJag kan tidvis vara rätt så drivande. En stark drivkraft hos mig är att jag vill påverka och göra saker bättre. Uppbrottet ur äktenskapet kom inte ur inget, och när jag valde att lämna var det med en kraftig känsla av skuld och dåligt samvete. ”Förstår jag gott” tänker du kanske – ”barn ska inte behöva se familjen brytas isär!” Fast det var inte därför jag hade dåligt samvete.

Det som skavde hos mig var det livet jag delvis hade erbjudit barnen genom att vi inte brutit upp tidigare.

Vi var båda mycket envisa, och hade flera gånger pratat om hur viktigt det var att hålla ihop familjen för barnens skull. Att skriva om det här öppnar ett svart hål av dåligt samvete hos mig när jag påminns om att ”för barnens skull” nu känns som en ursäkt för att vi var för fega för att bryta upp. Vem vet – hade vi brutit upp tidigare – innan vi tappade respekt för varandra, kanske allt hade sett annorlunda ut i dag.

PurpleRoomNå väl – i etableringen av ”nya familjen” med barnen och mig i det nya huset var det extremt viktigt att göra saker bättre än jag hade gjort innan. Som en motreaktion till resandet, önskade jag att bli mer hemmapappa och skapa en miljö där det var trevligt att vara och skönt att hänga med kompisarna. Så var min agenda och jag försökte få barnen att hänga med på detta genom att föreslå film-, spel- och matkvällar. Men det funkade inte. Däremot fortsatte vi med den hårda ton som familjen hade haft innan och jag kände mig ledsen och besviken. I efterhand ser jag ju att det fans en rad olika skäl till att barnen inte fullt ut köpte mitt upplägg. Vi grälade i perioder en hel del. Om ”vanliga” tonårsgrejer, men även om skuld, skilsmässa, våra roller i det nya livet. Så som stämningen tidvis var, kan jag nu reflektera över hur kul det egentligen hade varit att ha med kompisar hem, om man behöver oroa sig för om det blir tjafs. Jag förstår dom.

Att falla tillbaka i gamla mönster

Samtidigt var nog jag också påverkad och präglad av det jag gick genom på ett sätt jag inte riktigt såg vidden av då. Fast jag försökte hitta nya grepp och metoder, föll jag ofta tillbaka i gamla mönster. Jag minns perioden som frustrerande och med stor uppgivenhet. Jag försökte verkligen. Förebilden var min egen, trygga goda barndom, där föräldrarna hade ”svängdörrar” hemma och kompisarna alltid var välkomna – oavsett om jag var hemma eller inte. Vissa dagar kunde jag komma hem och hitta mina kompisar runt köksbordet med mina föräldrar. DET var målbilden och det var så jag drömde om att starta om i det nya huset. Men jag fick inte till det!
Warriors - Illbattingar

Jag försökte även bygga upp rutiner för delat ansvar med listor och fasta ansvarsområden. Även det fallerade, vilket medförde att jag föll in i rollen som jag kände jag hade haft innan skilsmässan –  den som skulle fixa, betjäna och ställa upp för övriga familjemedlemmar dygnet runt. Vissa dagar hatade jag det och blev bitter och ledsen. Samtidigt var det viktigt för mig att ständigt FÖRSÖKA skapa den nya gemenskapen, så t.ex middagar blev ett viktigt tillfälle för mig att bond’a – fast det som oftast slutade med att jag stod själv över grytorna.

Nya tider

Jag kan bli lite låg när jag tänker tillbaka på delar av vad som varit. Samtidigt finns det en lättnad i insikterna. Tack vare dom kan jag faktiskt gå vidare och lägga en ny plan. Det blir även lättare att släppa huset som jag trodde var så viktigt för mig. Sonen är numera installerad i lägenhet i Stockholm, och att jag fick göra det tillsammans med honom återställde mycket i vår halvtrasiga relation. Jag tror faktiskt vi båda insåg under flytthelgen att vi inte enbart kommer känna lättnad, nu när vi inte längre bor under samma tak. För dottern blir det också en ny vardag i lägenheten i Västra hamnen, utan brorsan att luta sig på. Jag hoppas och tänker jobba mer för att vi den här gången har ett större samförstånd kring målbilden. Än så länge ser det i alla fall lovande ut. För min del gäller det att stå sträckan ut och hålla motivationen uppe och hemmet på Lärkvägen i ordning fram till November. Det blir en utmaning eftersom jag tenderar att vara färdig när jag är mentalt färdig med något. Framför allt om det bara är en pryl…

Men om du vill hjälpa mig och om du är i Bjärred, så får du gärna gå förbi och kolla på Japanträdgården. Möjligheten att någon kommer förbi på besök kommer att hålla mig igång. Är jag hemma finns det alltid kaffe. 😀

Facebooktwitterlinkedinmail

One thought on “Det blir aldrig riktigt som man tänkt – sista delen om huset.

  1. Haha känner igen mig. På gott och ont? Den där fantastiskt smidiga separationen som blir en allt kallare skilsmässa. Precis där sitter jag idag. Och barnen.. Samvetet.. Varför väntade jag? Eller var det bra.? Att värna förhållanden med sina tonåringar och att vara så rädd att göra bort sig. Och den där dolda tävlingen med andra föräldern.. Jaja, hoppas ni får ett underbart nytt hem och gör upp nya planer för livet! ❤️

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *