Att vara rädd – en del av livet?

Vad är du rädd för? frågade hon.

Det var under en av våra långa djupa samtal medan vi seglade i Kroatien. Frågan tog mig lite off-guard. Dagen innan hade vi seglat i ”hyfsad” vind och hon hade varit lite orolig på ett ytterst påtagligt sätt. Från att vara pratig och livlig hade hon blivit rätt så tyst och fått ett ryckigt, nervöst kroppsspråk. Jag hade försökt lugna med ord, satt mig nära, visat att det var vi som bestämde över båten och inte vice versa, men det hade inte riktigt hjälpt. Då. Dagen efter i motsvarande väder/vind var hon mycket lugnare och mer bekväm.

Segling Kroatien
Segling – Cool brud med koll på läget. :-*

Vi pratade lite om vad hon egentligen var rädd för. Kraften sa hon – Det är så himla stora krafter jag har i händerna här. Jag kan känna det, men jag har ingen susning om vad jag ska göra med dom! Finns det nån poäng i det då? frågade jag. Det intressanta är väl vad kraften kan åstadkomma.

Tillbaka till ursprungsfrågan – vad är jag rädd för?
När jag läste på Krigsskolen för 20-år sedan minns jag fortfarande en lektion där Överstelöjtnanten som var vår huvudlärare i taktik bullrade

Fiendens farligaste (sätt att agera) är givetvis att han släpper en atombomb i skallen på er – dock är det inte särskilt sannolikt! Ni måste alltid räkna in sannolikheten i era riskbedömningar!

Orden fastnade hos mig och har blivit en del av min egna riskanalys – även inför saker som gör mig rädd. När Pappa blev sjuk till blev jag skiträdd. Jag var vilsen så det bara skrek om det! Min medicin blev att prata av mig. Och även i vis mån av att skriva av mig på Facebook. Vissa tyckte (som sannolikt nu med bloggen) att jag var för öppen och privat. De modiga sa det till mig – några sa det bakom min rygg. En person som tidigare stod mig mycket nära menade, att jag inte värnade om min integritet genom att lämna ut mitt eget känsloregister. Själv lägger jag något helt annat i ordet integritet, vilket jag anser vara ett ofta felanvänt ord. Då gillar jag gillar jag  bättre engelskans nyans mellan ”privacy” och ”integrity”… (Men det kan vara temat för en helt annat inlägg.)

Hursomhelst, vad andre tyckte om min öppenhet spelade just då ingen roll. Jag visste att jag behövde det. Jag var egentligen inte så rädd för att pappa skulle dö. Det kändes som ett relativt givet slutresultat på det som drabbat honom. Det jag var rädd för var vad som skulle hända med mig?!

Vad skulle jag ta mig till när min läromästare försvann och alla frågorna jag skulle vilja ställa honom och få svar på – ofta i lite Yoda-kryptisk stil – inte längre skulle besvaras?!

Skilsmässor och dödsfall –

Vi verkar tyvärr komma tillbaka till dessa teman en del – teman som gör oss rädda. Gemensamt är att de båda innehåller komponenter vi inte vet eller kan kontrollera. Det som varierar är dock i stor grad hur vi hanterar osäkerheten. Att  jag fick göra den resan med Mamma och Pappa under Pappas sista dryga två år i livet har gett mig en bakgrund att fundera och prioritera på ett helt annat sätt än jag gjorde innan.

trolltunga
Trolltunga 2013 – INNAN alla turisterna… http://www.ut.no/tur/2.4908/

Tillbaka till min överstelöjtnant. Givet det som jag har haft med mig under de senaste åren så är inte vardagsrädsla något jag längre går och känner på. Jag inser att jag är ”Atombombsrädd” – det vill säga rädd för de stora sakerna utanför min egen påverkan. Insikten att det är det enda jag verkligen är rädd för gör samtidigt att jag inte oroar mig särskilt mycket. Eftersom jag inte kan påverka, är det inte egentligen någon större poäng att gå runt oroa sig. När t.ex Lotta hamnar i ”döden-döden” – det mörka hålet som har med bröstcancerhistoriken att göra, kan jag ofta bli väldigt pragmatisk. Jag brukar påpeka det meningslösa i att oroa oss för liv/död eftersom vi ändå utsätter oss för risken med att varje dag exponera oss för oss själva och alla andra idioter som kör bil.

Tidigare kände jag nog en mycket större social oro. Genom att kika i backspegeln kan jag uppleva att jag i hög grad levde i en kontext där fasaden och det att ”vara lyckad” var viktig. Det begränsade mig och fick mig att må sådär. Jag skrev lite om det i ett tidigare inlägg och du kanske känner igen känslan: Tomma samtal där man försöker imponera på varandra och en  rädsla av att bli påkommen som en fejk…

Numera ger jag mer fan. Visst – jag bryr mig om människor gillar mig eller inte, men det fascinerande är att jag upplever mig som mer omtyckt som den Runar jag ÄR än det jag kände jag var som den Runar jag VILLE vara. Nu har jag inte ens en susning om varför jag VILLE vara den personen. På senare tiden har jag haft en del samtal med min kära Mamma om detta. Lite läskigt är det faktiskt när ens egen mor säger till en: ”Nu min son – känner jag igen dig!” Å ena sidan gör det mig glad över att hittat tillbaka till min kärna, men å andra sidan öppnar det ju såklart för frågan:

Om jag inte varit mig själv – vem har jag varit då?!

I samtalen med Lotta får jag möjlighet att djupdyka en hel del i detta. Inte för att älta eller klia på någon sorts form för offerkofta, ej heller för att peka på och skylla ifrån mig, men för att utvecklas och läka sår som av olika anledningar fortfarande kan göra ont. Jag är väldigt tacksam att vi har en sådan typ av relation där dåtiden får lov att existera. Jag vet att jag behöver det och att det hade varit fruktansvärt om vissa delar av det som trotts allt är jag hade varit ”off-limits”.

Om vi återgår till frågan…

Inte så rädd på Slogen heller.
Inte så rädd på Slogen heller.

Som vanligt när jag skriver så flyter jag ut lite, men om jag återgår till frågan så känner jag JUST nu att jag inte är rädd för någonting alls. När jag skriver det tänker jag ”Men så kan du väl inte skriva! Det är för kaxigt och dessutom har du ju barn som det kan hända saker med!” Men jag skriver det ändå. De senaste åren har serverat mig en hel del som jag sannolikt borde varit rädd för om jag hade haft vett nog att fatta innan hur svårt det har varit, men lärdomen av resan med Pappa har i mångt och mycket stärkt mig. För det är jag evigt tacksam. Kanske håller jag på att bli vuxen, men jag börjar ju inse att för mig, som för de flesta andra av oss, har vi oftast högre tanker om vad andra bryr sig om och tänker om oss än vad de faktiskt gör. Ofta tror jag folk ger rätt så mycket fan.

Min största rädsla är i alla fall inte för döden.

Helt ärligt tror jag att OM jag skulle gått runt och varit rädd för något hade nog det varit att den dagen det är dags, inse att jag inte fullt ut har levt det livet jag hade velat eller de värderingar som är viktiga för mig. Det är snart ett år sedan Lotta ställde frågan – men jag har inget riktigt gott svar än. Jag tycker temat är spännande och är nyfiken på vad ni som läser tycker – så:

Vad är du rädd för och hur hanterar du din osäkerhet?

Facebooktwitterlinkedinmail

4 thoughts on “Att vara rädd – en del av livet?

  1. Jag är rädd för att inte få vara här och med alla de fantastiska personer jag har omkring mig. Jag är rädd för att missa hösten, vintern, våren och den fantastiska blå himlen som vi har i skandinavien. Det är lättare att inte vara rädd så länge jag inte står öga mot öga med det som jag är livrädd för.

  2. Oj,oj, Runar , nu dyker det upp tuffa frågeställningar som handlar om rädsla och osäkerhet. Frågeställningar som skulle kunna diskuteras på ett veckolångt seminarium. När det gäller mig så tror jag att min nyfikenhet är större än min rädsla. En nyfikenhet som kanske kan kopplas till osäkerhet. Men innerst inne vet jag att det handlar om ren upptäckarglädje. Att upptäcka något och göra sig bekant med något okänt tar ju automatiskt bort en osäkerhetskänsla. Nyfikenheten och upptäckarlusten är ju starkt knuten till utmaning. Jag är helt övertygad om att du inte är rädd för någonting. Det är inte jag heller. MEN……………”någonting” är ju något som man kan beskriva och känner igen. Därför kan ju inte ”någonting” vara skrämmande och farligt. Däremot är jag helt övertygad om att det finns företeelser, upplevelser och annat som ligger framför dig och mig som kommer att skrämma skiten ur oss båda två. Eftersom jag tror att ”någonting” tillhör dåtiden och handlar om något man varit med om. Då kommer vi till kärnfrågan: Vad kallar man det okända som ligger framför oss i en ”skrämselkapsel”. Det som INTE är någonting……….än?

    1. DU har såklart helt rätt Micke. Tillsammans med Nina har du en bra poäng i att när vi står mitt uppe i det där jäkligt läskiga så är det klart man blir rädd. Min poäng med artikeln är i väl så stor grad att man har ett val i hur man förhåller sig till sin rädsla. Vissa är rädda för allt, medan andra inte verkar oroa sig nämnvärt. Jag har lyckats lära mig ”välja bort” rädsla i vardagen, men det är klart att om något allvarligt som t.ex sjukdom skulle drabba nära inpå livet så skulle jag befinna mig i en helt annan sits.

  3. Ingen ovanlig rädsla tror jag Anna! ”Just nu är det så förbannat bra – det kan väl inte hålla i!?” är nog ett rätt vanligt sätt att tänka. Motgångarna kommer – det kan vi vara rätt så säkra på. Men att oroa sig för dom i förväg är rätt så meningslöst i grunden. 😀

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *