Men lyssna på mig då!!

Jag minns inte om vi skrivit om det i bloggen innan, men det var precis efter att vi träffats, jag och Lotta. Det var en av de där ämnena som dök upp medan vi famlande försökte lära känna varandra. Lite trevande fortfarande med guarden  uppe, men ständigt mer öppna kring vem vi var på riktigt – bakom fasaden. Små droppar, en liten sanning i taget. Famlande och lite försiktigt, nästan som en dans där den ena gör ett utfall för så att invänta partnerns respons.

Jag kan bli ganska arg i bland och fast jag inte alltid låg bakom, var det ofta jag som eskalerade saker i mitt ”förra” liv – hörde jag mig själv säga.

”Händer det får du bara se till att jag går en runda runt kvarteret. Då lugnar jag ner mig och stormen blåser över” sa jag. ”Jag är inte säker på att jag kommer gilla det”, sa hon. ”Då får vi väl se till att det inte inträffar”, sa jag – vid den här tiden fortfarande rätt så omedveten om varför jag ofta blivit så vansinnigt arg i mitt äktenskap. Jag minns att jag tänkte för mig själv att: ”Oh-shit! Det här kommer bli en utmaning, för jag vet ju hur mitt temperament är…”

Det blev inte riktigt så

lyssna1Det var snart tre år sedan. Sedan dess har jag varit arg som en bålgeting och haft sönder saker i ren skär vansinnesvrede – men aldrig vis a vis Lotta… Insikten att det varit så, har jag såklart funderat och reflektera över – både själv, men vi har även stött och blött temat en hel del tillsammans.

Som jag har sagt tidigare i ett annat blogginlägg, var jag nog inte alltid världens enklaste att vara gift med. Sannolikt inte mitt ex heller. Det var nog inte så från början, men någonstans längs med vägen kom vi till en eller flera korsningar där hon tog höger och jag vänster. I det försvann dialogen och sannolikt också den ömsesidiga respekten och viljan att göra det allra bästa för varandra. Det blev absurt, och relationen kändes lite som en konstig tävling där partnern blev en konkurrent i mångt och mycket, i stället för en tillgång. Jag ändrade mig. Från att vara en glad, positiv skit, blev jag sur, tvär och bar runt på en ryggsäck som gradvis fylldes av oförrätter.

”Du är så bekräftelsesökande!”

Kunde min föra detta fyra av, med iskallt uträknat precision i våra tidvis frekventa sammandrabbningar. Om något, så var det att spruta bensin på en rödglödande brasa. För mig var det en fruktansvärd förolämpning – typ som om  någon skulle kallat mig Vänsterpartist. Att söka bekräftelse, eller på något annat sätt ”vara märkvärdig” har aldrig riktigt stämt överens med min bild av mig själv. Och ja – jag vet det kanske låter som ett genomskinligt självförsvar som framstår lite tomt av en som vräker ut sitt inre känsloliv på en blogg och på Facebook, men hör mig ut:

Jag upplever mig, då som nu, som en relativt givmild person. Är du i min ringhörna tar jag hand om dig och gläds över att göra dig glad.

Jag lyfter gärna lite extra, och går ur min väg för de jag bryr mig om. Det är viktigt för mig. Samtidigt så ligger det en förväntan, eller ett outtalat kontrakt att du gör de samma för mig när jag behöver. Inte utifrån en millimeterrättvisa,  eller debet/kredit, men jag hoppas till och från stå på mottagarsidan av ekvationen. Om du är kompis eller familj spelar egentligen inte så stor roll. Samtidigt har jag alltid i grunden varit för stolt för att återkalla den där tjänsten eller gesten. För mig förtar det  lite av glädjen att göra det. Jag har förväntat att om man får, så kommer det även naturligt att ge. I mitt förra liv möttes vi aldrig riktigt där. De oinfriade förväntningarna gjorde mig bitter och ledsen. Det var inte det att hon låg på soffan och åt praliner – hon jobbade häcken av sig i en period där jag läste och körde hemmalogistiken. Problemet var väl snarare i att jag kände mig totalt osedd och icke-uppskattad i en situation där jag själv upplevde att jag gav och gav och gav av mig själv medan hon jobbade för att utveckla sig. Mitt perspektiv här är kanske inte rätt – men det var mitt.

Att hitta ömma punkter

Som du säkert fattar så skapade inte det här någon bra grund för en vettig dialog. I stället hamnade vi ofta i indignerade anklagelser och gräl där orden användes som vapen för att såra istället för att bygga broar och förstå varandra. Vi lärde ständigt känna varandra bättre, men tyvärr inte på ett bra sätt. I stället blev vi duktiga på att hitta varandras ömma punkter med nästan kirurgisk precision. Vi har väl alla saker som gör att vi ”går igång” på ett eller annat sätt. Hos mig är det när jag förminskas. Jag tror det är känslan. Det kunde utspela sig genom att jag bagatelliserades som någon som inte var värd att lyssnas på, eller som någon agerade egoistiskt och satte egna intressen framför alla andra, eller att jag agerade med dold agenda. Som så_kallad_vuxen borde jag kanske sett och blivit medveten om hur det träffade mig, och därmed avfärdat det, men det har tagit sin tid att greppa. Där – mitt uppe i det, fattade jag ingenting.  I det här skapades ett konstigt mönster i mitt äktenskap som jag sedan har funderat mycket över hur har påverkat mina barn i deras uppväxt och som följd av det även våran relation.

Nej – det är inte bra att barn ser sina föräldrar gräla! Har det hänt? Absolut!

Jag – en Sinnatagg?!

Jag har tänkt mycket på vårt sätt att gräla på. Det hade ofta ett fast mönster. Tänk på det själv för din egen del om du grälar (för ofta) med någon närstående. Visst har själva grälscenen en viss dramaturgi som går igen om och om och om och om och om och om….?  Ja du fattar var jag vill här. Jag har funderat massor över detta, för hos oss slutade ALLTID dramaturgin med att jag var arg, otrevlig, högljud och smällde i dörrarna. Jag skäms när jag sitter här och skriver det, samtidigt som jag VET att det alltid var en handling innan vi kom dit. Där jag var högljud och förbannad, var hon iskall, cynisk och beräknande. Slugare än jag helt enkelt. Det läskiga är hur hon genom att säga – eller faktiskt inte säga saker på visst sätt, kunde få mig att blåsa alla säkringar i proppskåpet och förlora allt på teknisk knock-out. När jag tänkt på det i efterhand har jag varit rädd för hur det här har etsat sig in hos mina barn. Mamma – den goda som bara sa saker, medan monstret Pappa blev arg och galen. Det har inte varit någon lustfylld självrannsakan, utan det har gjort ont, men det har även känts förfärligt orättvist. Jag har tänkt att våra olika sätt att gräla på har gjort det lätt för barnen att se min vrede, medan hennes sätt att förminska på gick under radarn för vad barnen var kapabla att fatta.  Inte så konstigt egentligen – vissa gånger upplevde jag att jag själv var osäker på vad jag blivit så fruktansvärt arg på efter att det hela var över och jag lugnat mig.

Själva känslan

Men det var känslan. Känslan av att förminskas. Inte alltid ens i ord. Jag har försökt förklara det för Lotta gång efter gång, varje gång en aning närmre själva känslan. Om det skrivits ett manus på ett av våra typgräl och jag läst det som stod där, är det i många av fallen inte ens säkert att jag hade reagerat. Å andra sidan – det finns många som refererar till ”The 7%-rule” som anser att enbart 7 procent av vår kommunikation är vad vi faktiskt säger. Hon var en mästare på den icke-verbala delen och kunde genom, pauser, tonfall, kroppsspråk och inte minst genom det som inte sades trycka på mina ömma punkter. Jag minns att jag vid ett antal tillfällen plockade fram temat skilsmässa för att prata om vad det var som gjorde att vi skulle fortsätta vara gifta. Oftast anklagades jag då för att använda det som utpressning, varpå hela ämnet helt enkelt tegs ihjäl med ett: ”Det där vill jag inte prata om!”

Min inre Djävul

I inledningen nämnde jag att Lotta och jag inte grälat – inte i ”mitt” klassiska förstånd eller på annat sätt under de snart tre åren vi hängt ihop. Jag tror det har mycket att göra med att jag aldrig någonsin känt mig förminskad. Men här om dagen hände det. Inte med henne utan i en helt annan kontext. Jag är rätt så social och extrovert. Jag älskar att diskutera och leka med ord, men även att resonera om saker utöver det uppenbara. Jag går igång på avancerad problemlösning och tänker ofta utanför den berömda boxen. Jag är medveten om att inte alla är intresserad av eller ens gillar det. Vissa reagerar med att dra åt sig öronen och helt enkelt inte lyssna. Och det är där min inre djävul triggas. Eller i alla fall har triggats. Jag rår inte över mig själv när jag känner att jag inte lyssnas på. Det går inte. Jag lackar ur så in i h.lvete! Jag upplever det som en förminskning (Ja eller har i alla fall gjort det – nu innan jag blev medveten om det.) när människor visar så lite intresse för det jag har att säga att de inte ens bemöter mig med argument. Och det är HÄR missförståndet om bekräftelsesökande kommer in! Jag ”kräver inte” att folk håller med mig, eller tycker jag ens har en bra idé – ofta spelar inte det någon roll. Men att inte ens lyssna på mig, är bland det sämsta jag kan utsättas för.

Snyggos!
I balans – accepterad och älskad!

På ett sätt är jag tacksam att det hände häromdagen. Insikten träffade mig som en mötande bil i fel körbana när jag insåg kopplingen mellan vad som faktiskt hände och känslan det väckte. Samtidigt insåg jag en sak: Genom att prata, blottlägga mig och våga vara sårbar och förtrolig med Lotta har jag lyckas bryta mina mönster. Min utmaning till dig som nyss har läst detta är att identifiera och våga ta tag i de mönster du behöver bryta. Vad har du att förlora?

Epilog:

Det här stycket är personligt. Mer personligt än det jag brukar skriva då det i viss mån även involverar tredje part. Min avsikt är inte på något sätt att beskriva tredje parts egenskaper, tanker, känslor eller annat, utan jag vill att du som läser det här läser stycket från mitt perspektiv, med mig i fokus. Tredjepart är i sammanhanget en statist, men fungerar för att visa hur två som egentligen vill det samma och som i grunden tyckte väldigt mycket om varandra kan hamna i en ond, nedåtgående spiral.

Facebooktwitterlinkedinmail

4 thoughts on “Men lyssna på mig då!!

  1. Jag minns de gånger du blåste alla säkringar i proppskåpet och jag kan än idag känna din smärta. Du har kommit långt i din insikt och du har mod att både förändras och blottlägga dig och det är det inte många som vågar!
    Jag passar också på att tacka Gud för Lotta!

  2. Vi er ikke alltid enige om alt du skriver på bloggen, men dette traff meg rett i hjertet. Klokt og viktig. Å ikke bli sett/bli forminsket (godt ord) er en vond og ødeleggende ting både for en person og for et par. Godt skrevet og jobbet:) Klem

  3. Jättesvårt att kommentera din djungel av funderingar och djupa tankar eftersom du precis som alla andra människor slänger upp kamouflagenätet för att skydda din sårbarhet och utsatthet. Det är en mänsklig överlevnadsstrategi som är fullständigt normal och naturlig. Jag ska ta till ett nytt grepp i mitt sätt att kommentera. I punktform:

    . Hudlöshet. Du ger uttryck för din psykiska hudlöshet. Jag vet exakt vad det innebär . Jag har samma tillgång………………..som i svåra och pressade situationer blir ens egen värsta fiende. Man blir helt enkelt så förbannad att man skrämmer både sig själv och andra i sin omgivning. Jag har också det temperamentet. I ditt fall så smäller du ”alla propparna” .

    . Skuld. Du känner ju fortfarande skuld från din del av ett kraschat äktenskap. Jag uppfattar det som att du är rädd att du ska projicera den skulden på Lotta.

    . Mamma. Kolla hur din relation ser ut och har sett ut till din mamma. Sättet vi män präglas av våra mammor tar vi ju med oss i resten av livet i mötet med kvinnor.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *