I dag är det fyra år sedan Pappa dog

I dag är det fyra år sedan pappa dog i cancer.

Jag minns det vissa detaljer i det väl. Inte nödvändigtvis i rätt ordning, men i brottstycken av det som hände där under några kaotiska dagar. Hur hans sista ord som jag klarade av att förstå var ”Jeg dör av den her kreften jeg…”, innan han fortsatta att andas orytmisk med ojämna mellanrum medan Mamma och jag satt tyst och lyssnade. Vi pratade aldrig om det, men jag tror vi båda hoppades vid varje längre paus att det nu äntligen skulle ta slut. Jag minns telefonen som ständigt ringde, och att min dåvarande fru ville veta vad som var på gång, medan jag inte ville svara utan bara få vara närvarande i det som hände. Jag minns samtalen med barnen som var ledsna och inte egentligen ville prata. Och sen minns jag lättnaden där på morgonkvisten. Vid vaktbytet då han fick sin sista dos morfin innan sköterskan lyfte upp honom för att han skulle sitta bättre och han i det han var på plats drog sitt sista andetag och var borta. Ja just det – sen var det kudden – dyngvåt av svett och lättnaden hos mamma och mig när vi kunde åka hem och allt var over. Ingen av oss grät. Vi hade preppat under 2½ år…

En slagen hjälte - en bild säger allt.
En slagen hjälte – en bild säger allt. Första julen med cancern.

Den här posten har varit på gång länge, men jag har nog behövt lite distans till det hela innan det var dags att skriva den. Lite för min egen skuld, men även för att inte framstå som känslokall och knäpp. Det är nämligen så att jag på något konstigt sätt känner mig tacksam och berikad över att ha följt min älskade far i döden. ”Vad sa du sa du?” tänker du kanske, men följ med mig.

En del av min egenterapi när pappa insjuknade i Leiomyosarcoma hösten 2011 var att skriva. Jag var rätt öppen och delade en hel del i sociala medier, båda här på bloggen och på Facebook. Vissa tyckte jag var för öppen, men det spelade ingen större roll.

Min hjälte var döende och det gjorde så in i helvete ont att se det, så jag struntade i vad alla andra än tyckte. Jag minns väl första julen med sjukdomen. Pappa låg mest på soffan men han var inte där. Hans blick var tom och han kommunicerade knappt. Det lilla han sa var krystat i ett försök att hålla barnbarnen vid någon typ av gott mod. Det funkade inte alls. Han hade mentalt checkat ut och envar fin tanke om ”bucket list” eller hopp om mirakel var helt uteslutet.

Det blev bättre efter ett tag.

Vi visste åt vilket håll det bar, men lyckades ändå fira de små framgångerna: Flytten från villan till lägenheten med mamma, skidturen på isen som läkarna hade dömt ut, vår sista segling ihop. Eller jag tror det blev bättre. Jag upplevde det i alla fall så. Som ensam barn var det under den här perioden den ända gången i livet jag saknade att ha ett syskon. En soul mate, någon som fattade och som jag kunde anförtro mig till. Jag hade förvisso Lotta, och även om hon hade sin egen cancerhistoria, hjälpte det inte riktigt. Hon kände, och hade ju inte riktigt koll på min pappa och på våran unika relation. Jag minns jag kände mig ensam. Vissa dagar var barnen det största stödet. ”Barn ska inte behöva stödja sina föräldrar genom något sånt” hör jag vissa säga. Varför inte tänker jag. Det var deras farfar och vi höll ihop och bond’ade starkt under den tunga tiden. Mamma och Pappa coocon’ade ig lite i något jag upplevde som ett försök att skydda mig. Vid ett tillfälle åkte Pappa akut till sjukan utan att jag fick reda på det för efteråt. Det var ju inget jag kunde göra, men jag minns jag var rosenrasande för att jag inget fått veta. Trotts att det var för att ”skydda mig”.

Eftervart blev Pappa såklart sämre.

En stolt son

Vi försökte hantera ”processen”, men det fanns liksom ingen guidebok. I efterkant har jag insett att vi gick runt som i ett djävla Noréndrama och spelade charader för varandra. Pappa lät som att han kom till att bli frisk för att inte vi runt skulle bli ledsna, medan vi låtsades tro på det för att inte ta bort den sista gnistan av livslust han hade kvar. Jag har i efterkant undrat om det hade tillfört något om vi hade varit ärliga mot varandra eller om det egentligen var best som det var.

För några veckor sedan hittade jag några foton jag tog på Pappa påsken innan han dog. Det var hemskt! Dom föreställde inte alls min pappa – eller i alla fall inte den Pappa som jag mindes. Den mannen jag såg där var sjuk. Fruktansvärt sjuk. Min Pappa var mörkhårig, medan han på bilden var kycklinggul i håret och med ett förvridet ansikte som mest av allt påminde om Nikki Lauda – fast utan ärren. Så minns jag inte min Pappa. Jag är glad den sjuka mannen inte fastnat hos mig som minnet av min Pappa.

När man lever med någon som är så sjuk som han var börjar man tänka irrationellt. När han mådde dåligt hade jag lång gångna tankar på hur jag skulle agera om han bad mig om hjälp att göra slut på lidandet. Det gick så långt att jag hade planen klar. Vi skulle segla. Han skulle falla överbord och sedan skulle det vara över. Snabbt, effektivt och relativt smärtfritt. Samtidigt hyfsat trovärdigt. Likens närjag kom till sjukhuset den där sista dagen var jag mentalt förbered på att använda en kudde till han slutade andas om det hela drog ut på tiden. Jag minns jag såg mig om för att lokalisera eventuella kameror när jag gick in på hans rum… Som tur var blev ingen av alternativen någonsin en realitet. Det är bra. Jag tror jag hade haft svårt att njuta av segling igen om jag låtit Pappa falla överbord medvetet.

Tillbaka till det konstiga i att känna tacksamhet. Jag har vänner och bekanta som också förlorat sina förälder. Vissa i betydligt högre ålder än det pappa var när han dog. Han dog veckan innan han skulle fyllt 65, efter att ha varit sjuk i 2½år. Jag ser det uttrycks sorg och saknad, men kan bli lite ställd och samtidigt skämmas lite: Trotts att jag stod så nära min Pappa känner jag ingen sorg över hans bortgång. Visst, jag kan få en tår i ögonvrån och känna att det är saker jag hade velat visa honom eller dela med honom, men sorgen eller saknaden finns inte som en aktiv del i tankarna och minnen om Pappa.

Tvärt emot. Jag kan känna en tacksamhet att ha fått gått genom hela Pappas resa mot döden, därför att den förändrade mig. Att ta del av hans lidande påverkade mina prioriteringar i livet och sparkade mig tillräckligt hårt i röven för att jag skulle vakna upp och hitta det livet jag vill leva – innan det är för sent. Att stå med honom mitt i allt med den djävla sjukdomen tog mig ner i avgrunden på ett sätt som gjort mig pragmatisk inför många av de utmaningar som livet dagligen kastar på mig.  Men inte bara för egen del. Som jag har skrivit om tidigare, så har min fantastiska Mamma växt enormt på mig under den svåra tiden. Utan Pappas sjukdom är jag rädd jag aldrig sett henne på det sättet jag gör nu. Och hon går framför som ett fantastiskt exempel och lever sitt liv till fullo på ett sätt som gör mig båda stolt och glad.

I dag är fyra år sedan min Pappa dog, men jag är inte ledsen. Däremot är jag tacksam och stolt – vilket jag tror han hade varit av mig om han hade fått fortsätta leva. Jag skulle önska han var här, men jag känner ingen sorg eller djup saknad. Det känns gott, men lite underligt.

Den här låten kan jag inte lyssna på utan att gråta:

Facebooktwitterlinkedinmail

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *